Ibland kör det ihop sig mer än vanligt. Och ofta är det mitt fel att det gör det. Som i dag. Före klockan 15 skulle följande hinnas med: Lillan till skolan innan kvart-över-8, Kingen till nån skolfotbolls-tävling före samma tid, Malcolm till barnochungdomshabiliteringen till klockan 9 och Nike till samma ställe kl 10. Dessutom skulle kär moster komma på husesyn/fika och utevecklingssamtal hållas.
Det är lite som den där tankenöten. Ni vet, om räven och hönan och båten. Att ro över allehopen utan att nån blir uppäten. Hur vi än vände oss hade vi arslet bak jag och maken.
"Jamen då blir ju M hemma ensam" och "Jamen, om du kör tjejerna till skolan" osv gick snacket. Det är fritidstider och det är autister och fanochhansmoster som ska klicka liksom. Det slutade med att Nike och Malcolm fick vara hemma på morgonen, med fadern.
Jag fick tjata in Lillan på morronfritids (inte för att de nånsin sagt ifrån när jag flirtat) och efter att jag dumpat 7-åringen på parkeringen vid skolan rejsade jag och Kingen genom stan till fotbollsplanen. Där visade det sig att benskydd och speciella strumpor borde ha suttit på 11-årige sonens småben. Det gjorde det inte. I ryggan låg plastiga knäskydd från Toys r us och skämdes. Strumporna var helt vanliga från typ Lindex. Tackochlov för fina klasskamrater som bistod med extra att låna ut till en stackars kille från sportiga-novis familjen. Fruktsallad hade jag hackat kvällen innan. Man är väl proffs...
Efter att ha lämnat lill-Messi på Kubenplan - i tid! -drog jag genom Sundsvall igen för att plocka upp en av luvorna och vidare till läkaren på habben. Väl där visade Mackan prov på sina rymningsfärdigheter och skickligheter inom "protestera mot allehanda försök till provtagning eller mätningar"-området. Men lite matnyttigt lyckades vi ändå få ut av mötet;)
I vilket fall som helst skjutsade jag grabben till skolan efter förrättat värv och stack hem för att hämta tonårsbruttan. Som fått för sig att idag antagligen var dagen D, när klassen skulle åka till Furuvik med tåg - som de gjort två år i rad nu - och var full av förväntan. Tecknade "åka tåg" ihärdigt medan partypajjaren Mamma fick dementera ideligen. "Nä, vi ska till habben. Inte åka tåg. Vi ska till habben och sedan skolan".Ändå. När det var dags att kliva ur bilen på parkeringen på barn- och ungdomshabiliteringen så vägrade Nickan och tog till det tunga artelleriet. Hon vrålade "Ajje, ajje" och sparkade till dummhuvvemorsan i magen när jag försökte lirka ut henne ur Seaten. Inte förrän en svettig undertecknad lycktas övertala henne att det kanske vankades saft och eventuellt kex därinne behagade Sessan stiga ur bilen.
Sedan flöt resten av dagen på som en vårbäck - ett samtal från skolan där man efterlyste lite brallor till Nickan eftersom de skulle på ridutflykt imorrn bara.
Mosterns fikabesök var supermysigt och utvecklingssamtal där man bara får prata om ungarna kan jag inte få nog av.
