Vad ska Malle göra?

I juni 2019 tog världens coolaste kille studenten från särgymnasiet, Malcolm som älskade skolan. Lyckligt ovetande om det var sista gången han skulle få åka dit, när han sprallig tjoade omkring på studentbalen tillsammans med sina kompisar och fina lärare.
Varje gång han bytt skola; från förskola till lågstadiet, från låg- till högstadiet, från högstadiet till gymnasium så har det varit vemodigt. Men han - och vi - har alltid varit väl förberedda på det nya. Malcolm har fått långa inskolningar, perfekt upplagda för en grabb som behöver struktur, förutsägbarhet och utmaningar.
I juni 2019 gick han ur skolan. Till inget. Ansvariga verkade helt tagna på sängen. "Va? Har han slutat skolan? Ska han ha daglig verksamhet?! Inget Chalmers för honom alltså?"
Raljerar såklart men är det några ungdomar som går att planera för så är det väl dessa? De flesta flyttar inte till annan ort och pluggar vidare. Redan i årskurs 1 borde det finnas en påminnelse hos kommunen att börja ordna någon vettig sysselsättning för de blivande studenterna. Åtminstone det sista året i gymnasiet. Men nope. Trots påtryckningar från såväl skola som föräldrar långt innan avslutningen så har sonen - och hans studentkamrater - inte fått någonstans att ta vägen.
Först fanns det inte lokal, sedan fanns det inte personal. Nu vet jag inte vad som pågår, o m det pågår någon som helst planering. Alla kontakter med kommunen har jag tagit. Ingen information om läget har kommit till oss.
Jag vill inte skrämma föräldrar till årets studenter men ger en heads up: se till att ha mycket semester och många assistenter efter avslutningen. För det här tar tid

Jag har inte morrat i alla fall. Än.

Det här med lågaffektivt bemötande. Det fungerar nästan hundraprocentigt, helst ska en ju hinna agera lågaffektivt väldigt tidigt. Långt innan hen hinner komma in i röda zonen. Men. Jag, och snubbe, är inte mer än människor och mer än en gång har det slutat i höjda röster och som straff ser vi ut som kattägare båda två mellan varven. Det klöses och bits när ungdomen ifråga helt enkelt lackar ur av olika anledningar och låter oss få veta hur jävla knäppa vi är, utan att säga något. Om man säger så. 

I morse drog snubbe iväg till Hammarstrand på moppe. Gud hjälpe honom men han kom fram ordentligt. Jag blev gräsänka från och med eftermiddagen då assistent1 klev av sitt pass. 

Det är sådär bitterljuvt som det låter. Blott undertecknad som roddar M/S Högdahl men belöningen är full kontroll över fjärrkontrollen.  Nike tjötar på som vanligt om än det ena än det andra. ”Ska vi på Mora Träsk snart?” ”Bli det pizza på fredag?” ”Kommer mormor och morfar och morbror Björn och hälsar på?” ”Kan jag få gå till citygross och köpa godis med T?” Repeat. Var femte minut, överdriver inte ens.

Malcolm glad som en lärka men när han för förtiofemet gången har rivit ur alla sängkläder och slängt dem på golvet och ändå tycker att jag ska bädda och natta så tär det på, kan jag säga. Mitt oerhört kontraproduktiva handlande i frågan blev att jag säger ”Nä nu får du ligga så här”. 

Så jävla dumt. Som om han skulle lära sej en läxa minsann. Det skiter väl han fullständigt i, han vill bara bli omstoppad och nattad, även om han har slängt täcket all världens väg. 

Det dåliga samvetet slog till fem minuter efteråt och jag gick ner för att stoppa om killen. (Nä han kommer inte att somna än men ändå) Fast då va det han som skulle krusas: Nä! Svarade han bestämt när jag erbjöd mej att bädda. Igen.

Aja, jag visade inte tänderna eller morrade på hela kvällen i alla fall. Det har också hänt. Lågaffektivt - not so much. Men kvällen är ung.

Midsommar. Punkt.

En bieffekt av att ha en familjekonstellation med diverse knasar är att högtider ofta går rätt obemärkt förbi. Vi har gjort tafatta försök att delta i diverse festligheter genom åren men det har för det mesta slutat med att jag burit vrålande kid över axeln och långt därifrån eller svettig försökt få en autist att förstå hygget med att umgås med olika kära släktingar och äta gott. Nike till exempel, spenderade en julafton i dunjacka och vinterkängor i väntan på att få lämna mormfars julfirande.

Oumbärliga assistenter ger dock inte upp så lätt utan  de var fast besluten om att fröken skulle få se Midsommarfirande a la Norra Berget. Sönnsvalls svar på Skansen. 

Joråsatt. 

Jag körde kvartetten bestående av 2 ggr assisar och 2ggr knasar till festligheterna och lämnade en motvillig Nike och positiv Malcolm på berget med assisarna. 

Härligt tänkte jag, äntligen ska na få hoppa grodor och se missommarstång.

En halvtimmer tog det innan assis ringde och meddelade att det här gick ju inte så bra. Fröken Högdahl hade helt sonika slagit rot mitt i vägen och busslast efter busslast såg den kinkiga damen - vars vrede bottnar i en djupt rotad getskräck - sitta och flaxa på asfalten.

 Med fara för sin egen rygg hade assis nr 1 lyckats att dra henne från trafiken till väggrenen och jag fann ingen innan råd än att köra dit hennes rullstol. Ja, hon har en sån just för sådana här tillfällen. (Hör ni det, ni som nekar p-tillstånd...)

Snacka om nöjd donna när hon placerade sitt arsle i den och fick bli körd upp över Norras backar. Inte ens getter tycktes avskräcka då.

Naturligtvis började det att regna, vi pratar ju midsommar här, så det var bara att åka dit och hämta hem gänget igen. 

Väl hemma fortskred kvällen som vilken annan fredag som helst. Malcolm smygkörde en maskin tvätt innehållande en handduk och två strumpor. Dosering 1 plus 1 paket nyköpt vittvättmedel. 

Jag gick ut med vovven med en bajspåse. Naturligtvis gjorde han nr 2, 2 gånger. Jag försökte recycla påsen och fick skit i ena näven. För att komma i håg att inte ta i något med den plockade jag en blomma som jag krampaktigt höll i resten av promenaden. 

Skippade att lägga den under kudden.

Cherry cherry

Jag är en enkel kvinna (ibland iallafall). Jag kan tillexempel gå igång på en ny kartong disktrasor. Till påsk blev det gula chiffonets. Ärvda ljuslyktor från en snäll en gör mej glad.
Så här i löningstider passade jag att unna mä. Efter att ha haft något trist diskmedel a la blåvitt hur länge som helst (jo, det var drygt) gjorde jag en investering. Yes. Och med ett kök i en svagt rosa färg kändes det viktigt att colorkoordinera med diskmedelsfärgen så jag valde omsorgsfullt ett mörkrosa/svagt rött ett. Doftade körsbär, my favourite.
En flaska scannades på Coop så sent som i onsdags och enligt reklamen borde jag ha diskmedel åtminstone till augusti.
Think again.
Alldeles nyss kom unge herr Malcolm upp från sitt rum, drypande våt och enbart (bitvis) skyld med en handduk. Han hade tagit ett eget initiativ och duschat minsann. Hela killen doftade som en vårdag i Kungsträdgården - körsbärblommor. My favourite.

Boing!

Rivstartade veckan med två utvecklingssamtal om Malcolm och Nike och direkt efter det, det månatliga tandläkarebesöket med dem samma.
Samtalen ägde rum i ett litet kontor med skrivbord och säng. Gissar att övertaggade elever får möjlighet att finna ro där när det behövs.
Utvecklingsplaner gicks igenom och här snackar vi inte om huruvida engelskan behöver finslipas eller ekvationer som måste lösas. Nä, i detta rum fokuseras det bara på styrkor, intressen och eventuella mål som ska has i sikte. Inte nödvändigtvis uppnås till 100 procent utan helt enkelt hur det ska bli så bra som möjligt för gossen och flickan. Att de ska bli så självständiga som det går och i det ena fallet hur herrn ska ge fn i att riva sönder varenda klädesplagg på kroppen. Lite knivigare. Men positiv anda och ett och annat gapflabb.
Efter snacken var det dags att gapa stort för de båda och jag började med Malcolm. Det här är en kille som diggar tandis i alla fall. Så till den milda grad att han vid ett tillfälle tydligen arrangerat om lite i sitt bildschema på skolan och tryckt dit en bild som symboliserar "tandläkaren". Vilket satte myror i huvudena hos pedagogerna som började undra hur det egentligen låg till med den saken.
Nåväl. Malcolm gjorde sig beredd och satte av mot bilen med med ett "klart, färt, gooo".
Väl hos folktandvården fortsatte han med hopsasteg in i hissen, studsade vidare mot korridoren och då sköterskan kom, handhälsade han med ett par "boing","boing".
I stolen skötte han sig exemplariskt och det hela var över på en kvart.
Därefter gjort jag ett kastbyte på skolan och tog med syrran på samma tripp. Även hon ett stort fan av tandläkaren. Denna gång var hon dock rätt laid back. Slickade sig i näsan ett par gånger, tyckte det var kul att ta selfie med morsan och få tänderna borstade. Som tur var hade hon inte med sig sin obligatoriska 1 1/5 liters pepsi som hon gärna tar sig en slurk av. Särskilt vid tandläkarbesök.

Jag hjärta vardagar.

Efter att ha spytt galla på fejan i flera dagar över att sossarna håller på att avveckla assistansen som bäst, så känner jag att det är dags för lite gladare toner.
Inget särskilt skoj har hänt men livet knallar på. Ibland över några djävulska bulor, ibland riktigt hissnande turer men för det mesta rätt sköna raksträckor.
Som i dag till exempel.
Kidsen - som jag fortfarande kallar dem fast den enen närmar sig 18 och den andren fyllt 19 för längesedan - och syskonen Femton och Tolv har höstlov.
Jag gillar lov, yngre gillar lov. Malcolm och Nike däremot är där emot.
Vad är liksom poängen med en stäng skola? I och för sig gillar de sitt fritids som tusan. Men i lagoma mängder och framförallt vill de försäkra sig om att skolan hägrar där i slutet av lovtunneln. Rutiner is da shit, skulle de ha sagt om de hade kunnat snacka.
Men i alla fall.
I dag skulle det badas med fritids. Malle hade bokats in på något specialtjofräs i en av kommunens anläggningar. Vette håken vad det är egentligen men där finns olika upplevelserum utifrån jord, vatten och eld. Typ så. Malle hade första tjing på jacuzzin.
Nike drog till Himlabadet, äventyrsbad med rutchkana and everything.
Kvällen innan hade fina assistenten packat en väska åt vardera badfreak, bara gripa tag i under morgonrusningen.
En annan fin assistent som hade dygnat tog och roddade in knasluva efter knasluva och i väg det bar mot fritids.
Det dröjde inte länge innan ett sms gjorde gällande att jag inte hade skickat med några pengar för Nikes baluns. Attans skit. Snäll personal åtgärdade problemet och sedan hörde jag inget mer.

När de sedan ramlade in framåt eftermiddagen visade det sig att Malcolm inte hade haft någon badväska med sig. Mycket märkligt, tyckte assistent A och jag, eftersom vi båda sett hela bagaget i hallen kvällen innan som sagt.
Efter en mindre utredning upptäckte vi att familjens ordningshen helt sonika hade ställt tillbaka badväskan ifråga där den enligt henne hörde hemma: i garderoben.
Tja, ingen höjdardag men heller ingen skitdag.
Alldeles lagom - det gillar jag.

Jag kräver ett svar och jag kräver en förändring.

Jag har just kommit hem från utvecklingssamtal om våra två knasar. Vilken otroligt fin verksamhet de driver, pedagogerna på individuella sär på Västermalm. Så mycket samlad kompetens och så mycket välvilja och omtanke. Jag blir rörd, varm och tacksam för att travestera ett känt filmcitat.
Men.
Jag fick också till mej något som helst hade velat vara utan. Tydligen har Sundsvalls kommun ändrat i sitt interna debiteringssystem när det gäller kommuntransporter.
Tidigare kunde eleverna få åka i väg på diverse utflykter med kommunens minibussar och chaufförer. Det gjorde man i första hand för att de skulle få träna i olika sociala sammanhang eftersom det är sånt som kan vara knivigt för de här ungdomarna.
Men också för att till exempel lära sig att klä av och på sig vid bad, stå i kö för att köpa fika eller att sitta i ett cafe och bara vänta utan att fika. Att åka skridskor, bowla eller varför inte ha friluftsdag vid Sidsjön?
Allt sådant är borta. Kommunen har snävat in deras värld, dragit undan mattan för att de ska kunna utvecklas och bli så självständiga som det bara går. Givetvis utifrån varje ungdoms förutsättningar.
Med det nya sättet att debitera kostar varje åktur i - vad som måste vara en hummer limousin minst - åtskilliga tusenlappar. Fatta!
Jag skriver i affekt, vilket inte är att rekommendera men just nu skiter jag i det. Jag vill ha ett svar av de som fattat beslut om detta. Jag kräver ett svar. Jag kräver en förändring. Jag har dessutom svårt att tänka mej att vi - maken och jag - är de enda som reagerar. Så om du som läser detta också har en funkisunge och som också är snuvad på värdefull träning får du gärna kommentera.


PS:På bilden syns Nikes Sverigekudde som hon sytt till skolan tema denna termin: FN

Malcolm & Mr Bacon

Eftersom Malcolm var på kortids när han fyllde sitt sista tonår så flyttade vi fram firandet och rev av det i helgen istället Det absolut svåraste med att hylla knasluvor är att hitta presenter som går hem. För dels är det inte mycket som gör det och dels kan det som var hetaste hett förra månaden helt ha gått ur tiden följande månad.
Men en sak - eller egentligen flera - som har hängt med sedan gossens första Englands semester är den batteridrivna grisen. Aka Mr Bacon, som vi köpte på - då väldigt exotiska - Toys r us. Jag vet inte hur många resor dessa grisar hängt med och hur många sabbade sovmorgnar de borde ställas till svars för, men de är många.
Så när jag av en händelse råkade på den högljudda, rosa kultingen på ett loppis, inför annalkande högtidsdag så tvekade jag inte att slänga upp tio kronor på disken och gjorde affär.
Det finns dock andra områden där han inte skiljer sig ett dugg från andra ungdomar i liknande ålder och det är intresset för smarta telefoner. Så när en kompis annonserade ut sin sons avlagda - men i nyskick - telefon så slog jag till och köpte Malle en Zenfone.
Rätt nöjda över presenterna drog vi i hop mormor, morfar, farfar och morbror B för kalas.
Det enda som alla 12 inblandade kan enas om att äta är tacos så för att slippa hålla med flera rätter på menyn fick det bli det till middag.
Efter matstöket - som födelsedagsbarnet tillbringade på sitt rum spelandes xbox med farsan och brorsan - tågade resten av oss ner till honom för att sjunga och dela ut paketen.
Birthday boys sneda leende avslöjade att telefonen var en godkänd gåva men när Mr Bacon plockades upp ur kartongen visste glädjetjutet inga gränser.
Möjligen kanske han hade önskat sig flera stycken, ty det bästa är när flera grisar står med sina trynen, bökande i ett skåp eller möjligen mot en vägg. Well, well, det fick duga med en singel pig.

Friluftsdag

Likt alla skolor håller även individuella sär på Västermalmsskola friluftsdagar  Och som på alla skolor är det mer eller mindre uppskattat av inblandade elever. Fika serveras i alla fall fur alle, och det gillas ju.
Häromveckan var det dags för knasarna och Company att ta sig till fina Sidsjön för lite friluftsaktiviteter.
Till saken hör att gänget minsann inte är bortskämda med transporter alla gånger. Nänämensann, här knatas det. Från Västermalmsskola till Sidsjön och sedan får eleverna jobba på diverse anpassade stationer. Helt suveränt ordnat!
Själv tänkte jag ta hundprommisen runt sjön samma dag, som lite omväxling bara. Och så är det ju så tjusigt där. Dessutom lagom långt.
Jag och Gurra the dog gick, han bajsade, inte jag. Vi mötte ett par av pedagogerna som bar omkring på rockringar och grejer som var tänkt att bli aktiviteter för klasskompisarna. En kan ju inte annat än bli glad över sånt.

Jag och vovven tog dock bilen till och från friluftsområdet - att gå från förorten på ena sidan stan till en annan förort på andra sidan var inte ett alternativ.
När vi närmade oss återvinningsstationen vid Mårtensro dök ett par kända ansikten från gruppen upp. Längre ner vid korsningen Oskarsgatan/Södra Allén ett par andra.
Inte förrän jag hade kommit till Bergsgatan fick jag syn på en lagom avmätt promenerare. Ett par steg efter pedagogen lunkade Nike fram. Mumsandes på chips - säg den som inte behöver lite motivation när det kommer till tråkiga uppgifter? Med jämna mellanrum stack pedagogen åt na några chipsbitar och Nike verkade helt nöjd med arrangemanget.
Gossen träffade jag dock inte på men enligt säkra källor hade även han traskat samma repa men med betydligt spänstigare steg.
Efter en dag i friska luften borde båda vara mer än nöjda, rätt trötta och somna ovaggade. Icke, sa Mackan. Han var direkt på när det var dags för kvällsrundan med Gurra och iväg det bar.
Sedan tog den här killen hopsasteg hela vägen under promenaden - även i sega uppförsbacken så pass att gamla mor hade svårt att hänga med.
Jag somnade gott i alla fall.

Pass på!

Började dagen med att kolla runt lite efter bästa möjliga resrutt och tid för ungdomarna då det bär i väg till Danmark till veckan. Efter att ha hittat flygresor som skulle kunna funka uppstod nästa problem - det ska visst has pass när en flyger. Även om det gällde Göttellaborg så måste det finnas något som visar att en är den en säger sig vara.
Synd bara att Nikes pass går ut i dagarna och att polisen har arslet fullt av sådana som vi, som inte har fixat pass i god tid. Inte heller yngstens pass gällde särskilt länge till.
Efter sisådär ett par tre samtal med polisen så sa en vänlig röst att: men kan ni komma i morgon klockan 11? Och jag insåg att det var precis när skolavslutningens sista skälvande skulle äga rum. "Jamen kom till klockan tre då," sa hon i andra änden.
Halleluja. Och det blev bättre än så. För medan vi pratade ramlade det in några återbud och plötsligt fanns det tid för båda tjejerna att fotas och grejas. Samma dag! 12.50 och 13.50.
Jag ringde Nikes skola och vi bestämde att träffas hos polisen tio minuter innan eftersom de ändå skulle ut på prommis vid den tiden.
Bruttan var på plats före mej och satt med sin telefon och surfade runt när jag sladdade in.
Det var kö men de höll tiden och det blev vår tur. In i "båset" det bar. Söta fröken fräken var med noterna - det här har hon gjort förut. Men visst blir det bättre bilder om man lirkar upp tungan i näsan? Mer porträttlikt liksom. Eller om man diggar "Margareta" med Sten&Stanley samtidigt som man visar sitt gillande genom att head banga, hard core. . Det blir mer rörelse i fotot då, eller hur? Tycke donnan.
Till slut tog konstapeln fram en mindre digitalkamera och Nike fick special photo för sitt pass. Det tog en halvtimme men kändes som tre timmar. Både jag och pedagogen som var med, anlade fräscha, rosiga kinder på kuppen. Men enligt säker källa borde dokumenten vara färdiga att hämta innan torsdag så det var värt varenda svettfläck och droppe.
Efter det var det bara att plocka upp nästa kid för samma procedur - fast den här gången tog det fem minuter. Båda blev lika bedårande på sin pass i alla fall. (Gamla passen på bilden)

Malcolm köper glass

In stormar virvelvindarna efter att ha blivit avsläppta av skolbussen. Lika glada att komma hem som de var i morse när de skulle till skolan.
Ibland är jag smart och har framförhållning. Det vill säga att middagsmaten är klar innan köket invaderas. Det var jag i dag. Kyckling i currysås med ris - skitsmart efter att golven både var nydammsugna och våttorkade.
Langen gick och kastrullerna blev tomma. Sen kom den där bilen som väcker döda och som lovar glass. Malcolm älskar glassbilen men vi handlar ärligt inte så ofta - vare sig av glassbilen eller glass överhuvudtaget. När det finns sånt hemma ger de sig inte förrän sista lollyn i kartongen är slutslickad. (Utom Malcolm, han har inte mycket till övers för själva glassen. Det är bilen han vill åt.)

Men ibland får jag för mig att jag ska leka snäll/pedagogisk mamma och det fick jag i dag.
Malcolm blev så överförtjust av att höra och se "underverket" att det inte gick att motstå.
Han skuttade halvvägs ut -  barfota och utan tröja eller jacka.
Jag bad honom att komma in och ta på sig något. I med fötterna i dojjerna med en väldig fart, på med syrrans hoodie och iväg.
Malcolm är väluppfostrad (?) och vill handhälsa på alla - även glasskillar. "Kul å sii dej", tyckte Mackan. Sedan måste förstås Mora Träsk promotas även för främlingar så killen fick ett smakprov på the Best of Mora innan sonen fortsatte peka hej vilt på allt från hamburgare till pizza och glass.
När beställningen var gjord blev det för tråkigt och han drog i väg in igen.
"Jag tror han ville ha hamburgare va?", trodde glasskillen.
Det blev ingen hamburgare eller pizza heller för den delen men en kartong med isglass kostade jag på.

Stolrejs och öronbrus

Efter en kväll med knasbatalj och stukat mammasjälvförtroende kunde inte två utvecklingssamtal om ovan nämnda knasluva och syster komma lägligare.
Ja, jag upprepar mej varje gång vi haft de där sittningarna men de ger så otroligt mycket. I så många sammanhang ska vi bena ut exakt hur många svårigheter de har, hur mycket de skiljer sig från normalstörda blablabla.
Att då få sitta en halvtimme och bara prata om sådant som går framåt - det gör mej glad. Såklart.

Malcolm har funnit sig väl tillrätta denna termin 2 och klarar nu att sitta ett arbetspass så långt som 20 minuter. I början var väl 5-10 ett max.
Nike har bara gått i en termin men redan gjort sig hemmastadd. Fattas bara när man tjoar så pass att man till slut får egen kupe för att inte klassisarna ska störas.
En hard core övning är att få fröken att gå till nya ställen och inte fastna i att en promenad måste se ut på samma sätt jämt.
Utmaningen är att gå till Hemköp i närheten. Och när de berättade hur de går till väga ramlade en pollett ner hos mamman. För det var inte så längesedan en assistent berättat att hon sett Nike vid skolan. "Hon gick före och efter kom personalen springande med en stol".
Jag tänkte att de inte ville att hon skulle slå ner rumpan i iskalla backen - fröken har ju en förmåga att slå rot när hon tjurar till - men funderade inte så mycket mer på saken.
Stolrejset hörde mycket riktigt till promenadövningen men de hade klurat ut ett ännu fiffigare sätt att få henne att nå slutdestinationen. Efter ett antal meter fick hon slå sig ner på pallen och bli bjuden på the belöning of her choice, oftast en pyttebit popcorn. Och det har fungerat alldeles utmärkt, nu kan hon knalla mycket längre sträckor än från början.

Malcolm störs lätt av ljud och pålästa pedagoger hade fått nys om en app som spelade ett slags brus som forskning visat ska vara lugnande på killar och tjejer som har lite svårt att skärma av intryck. Som jag förstod det. De hade provat den i ungefär två veckor. Mackan satt så snällt med sina hörlurar och lyssnade på bruset.
Eller? Det visade sig efter ett tag att tekniska killen hade hittat en switchknapp och med den hade han rattat in Mora Träsk istället. Utan att röja med en min sitt lömska påhitt. Han - som vanligtvis flaxar nävarna av sig så snart han hör Tigerjakt - satt som ett ljus. Fokuserat och hoppades att ingen skulle upptäcka knepet. Hur smart?!

Bild: Arbete med anatomi kan se mycket olika ut.

Malcolm Ramsey

De ramlar in så där vid tretiden på eftermiddagen. Och då gäller det att vara med för här går det undan. Om kulskåpsdörren (blev kulskåp istället för kylskåp i hastigheten men det är så passande att det fick stå kvar) inte är låst ryker det mesta som går att äta redan innan dojjorna är avtagna.
Malcolm är en känd gourmet sedan tidigare och häromdagen kom han över en nästintill osprättad hushållsost. Till det serverade han sig själv ett paket obesudlat Lätta och smygnjöt denna kulinariska anrättning innan jag hann fatta halv7.
Efter upptäckten karvade jag bort det som såg ut att vara en sorkangripen del av osten och lät biten ligga på diskbänken medan någon annan eld skulle släckas, typ. Som att Nike ostört försökte förse sig med kex från skafferiet, som inte heller var tillräckligt bommat och låst.
Eftersom vårt skafferisystem bygger lite grand på dominoprincipen så trillade en burk grillkrydda ut. Burken var av glas och resten är som man brukar säga historia.
Medan glutamaten sopades upp fick Malcolm en ny receptidé och förhöjde den annars lite väl milda hushållsostsmaken med resterande krydda och smet till sitt rum för att ingen annan skulle hinna före och börja gnaska.
Jag vet inte alltid om jag ska skratta eller gråta när det verkligen går i 180 och jag helst vill köra 25km/h.
Men så kommer jag på unge herr Högdahl förnöjsamt upptäcka att ketchupflaskan fortfarande står kvar efter hamburgermiddagen och inte nog med det; det fanns även ett par färsbitar kvar där.
Jag smyger i köksdörren och hör hur han mumlar "Jag heter Leif. Nalle Phu. Honing" samtidigt som han klämmer ut en halv flarra av tomatsåsen på den kalla biffen och är skit nöjd. Då går det ju inte lipa ju. Tvärsom.

Ensam mamma sover. Och äter.

I helgen hände något historiskt - nästan alla Högdahlare var ute på äventyr. En sov hos kompis, en annan drog till spelpolare långt ner åt hottahejti med fadern och knasarna öppnade Mora Träsks vårturne i Ö-vik med assisar. Kvar i kåken blev jag - inte allt för nedstämd om sanningen ska fram. En hel fredag in blanco utan att någon funderar över vart vi har mjölken nuförtiden eller om det finns rena strumpor och i så fall vart.
Så ni må tro att jag var uppspelt. Jobbade på bästa extraknäcket ever - p4 Västernorrland - och sen hade jag bestämt träff med kompis från förr. Jätteförr, vi snackar högstadium. Sen tänkte jag mej en lyxig pizza från en av vita guiden restaurangerna i stan och ett riktigt mustigt Amarone till den. Kanske kolla romcom och gå långt med vovven. Lördagen ville jag spendera slowshoppandes, eventuellt måla om vardis. I alla fall damma ur bokhyllan och äntligen sortera i skafferierna.

Messades med kompis och vi skulle träffas vid rulltrappan i gallerian klockan halv 1. Jag var punktlig men min annars så ordentliga vän dök aldrig upp. Inte 20 i 1 och inte kvart i. Messade igen. "Jag paxar bord". Tumme upp tillbaka. När klockan var närmare 1 beställde jag in och ringde upp. Lite orolig faktiskt. "Va!? Var det i daag?! sa hon. "Trodde vi menade imorrn".
Jaja, räksalladen var god och halva fredagen fortfarande oskriven.
Jag åkte hem, packade det sista inför knasluvornas utflykt innan assisarna skulle komma.
Efter halvlång prommis med dogge stod jag i valet och kvalet mellan att hämta hem den där lyxpizzan eller laga nåt. Då jag fick syn på en halv korv med den ljuvligaste pölsan som Nike lämnat efter frukosten i morse ( jo, hon äter gärna pölsa till fulle). Så fick det bli: micra på en pölshalva och så röbetor till. Och en stor stark. Det är vad jag kallar fredagsmys.

Vid 22-tiden bredde jag ut mig i sängen och somnade som en jättebebis.
Lördagen spenderades mest i tvättstugan och nu har alla fräscha täcken och kuddar. Sen investerade jag i en flickdröm (eller en medelåldersdröm) nämligen en sån där visp som står i ställ. Här skulle bakas semlor och mellomysas med lillan. Till middag planerade jag enchiladas med kyckling och guacca, Det tilltänka brödet hade dock tydliga inslag av penicillin så jag fick rota fram ett alternativ. Och gott blev det! Båda. Mello recenserades i soffan, popcorn poppades och läsk läskade.

Söndagen ägnades mest åt att invänta medlemmarna en efter en. Och som de verkar ha haft det! Knasluvornas glädje över att få se sina allra största idoler: Mora Träsk måste värma även det mest svårflörtade hjärtat. Och killen som fick umgås med sin gamla gamerfriend har nog inget att klaga på, lillan som fått sova över och dessutom hänga på lekland i flera timmar.
Och så jag som fått....göra inte ett pilleskit.

Det ringde på fasta telefonen

Jag minns fortfarande min lekisfröken, som det hette då. Susanne hette hon och hade platåskor och tog hand om mej när jag åkt pulka lite väl fort i gupp och tappat andan på en friluftsdag för ca 100 år sedan. Vi pratar förstås sjuttiotal.
Men jag betvivlar att hon minns den rödhåriga, fräkniga flickan i pojkfrisyr och med brun plyschdress. Många ungar hade de att passa på den tiden.
Så när det ringer på fasta telefonen hemma i kväll från ett okänt mobilnummer blir jag minst sagt överraskad när kvinnan i luren presenterar sig som K.... och det visar sig vara Malcolms före detta dagisfröken. Mackan fyllde alltså 18 år förra året och det borde vara typ 12 år sedan han slutade där.
K ringde för att berätta att "hon haft ett sådant fint möte med en fin kille i dag". Hon och hennes man varit på Stadshuset och där lade K märke till ett bekant ansikte.
"Jag tycket det var så likt Malcolm och blev tvungen att fråga killen som var med om det var han". Och det var det. Malle och en del av hans klass var ute på samhällsorientering och gick runt i stan för att kolla på viktiga platser.
Hon hade ropat på honom och då hade han vänt på klacken och kutat fram för att ge en stor kram. Klart han kände igen K! Som de kämpat och tränat under förskoletiden, hon, han och S - en annan fröken. Plus många fler på dagis, som fanns där under den första tiden efter diagnosen.
"Jag blev så glad och tänkte att vi gjorde nog ett ganska bra jobb ändå".
Om de gjorde! Och inte bara med Malle, sedan dök ju nästa knasluva upp från Högdahls, att sätta tänderna i. Nikekike.
Och jag kan bara instämma, bli rörd och så inihelvette tacksam över den grund som dessa kvinnor lade för våra knasar. Aldrig något knorr över dessa otaliga träffar på habben, alla nya övningar, alla utbrott, sammanbrott och otack(från knasarna då).
Men alla dessa framsteg - babysteps men ändå - glada och givetvis oerhört charmiga ungar måste ha kompenserar för allt slit.
Och jag blir lite tjock i halsen när jag förstår att "fröknarna" faktiskt också minns och har tagit intryck av de två grynen.
Jag misstänker som sagt att Susanne inte kommer ihåg mej. Hoppas, nästan :)

Höst likamed utvecklingssamtal

Utvecklingssamtal nummer två av fyra avklarat och båda har varit om knasluvorna. Det är så oerhört befriande att få sitta ner och bara höra om och tala om allt som går bra. Om allt som fungerar och allt som går framåt.
I såå många andra sammanhang är det fokus på alla problem och sådant som är jobbigt - men här är det superlativ som gäller. Jag går alltid lättad och glad efter de där utvecklingssamtalen och det även när det handlar om de yngre syskonen. (Ja, jag skryter, men det är så. Än så länge;)

Första punkten var om Mackans alla styrkor, förmågor och intressen. Vilken lista det blev! Han kan tydligt säga ifrån när det är något han inte vill eller vill ha; "Vill inte häpp" "Ja!" Han kan sitta och vänta - relativt länge
- på sin tur eller nästa moment. Han äter numera i matsalen om än vid eget bord, han motionscyklar - om än baklänges för det är enklare. Han har ett fenomenalt lokalsinne och kan strosa på stan som vemsomhelst. 
Nike är ju relativt ny i klassen men har börjat finna sig väl tillrätta. Hon slår så att säga rot när det ska promeneras till stan men kan tänka sig att ta bussen dit. Särskilt om det vankas nåt att äta. Eller varför inte åka lite gratis karusell i rulltrapporna? Till Sidsjön brukar eleverna få cykla för att kolla in ankorna och kanske göra en repa i utegymmet. Men eftersom det är tandemcykel som gäller så lutar smarta Nike sig tillbaka och låter hurtig pedagog göra grovjobbet i uppförsbackarna.

Hej ni som bestämmer!

I bland plågar jag mej med att titta på program som Extreme house make over till exempel. Med klimakteriet runt hörnet så har jag väldans lätt att falla i gråt när de "Move that bus!" och rörd amerikanare, företrädelsevis i rullstol eller kanske en fembarnsfamilj där ena föräldern ligger för döden eller...ja ni förstår. Det finns inget skyddsnät för folk som drabbats av livets hårda knocks over there utan de får vackert förlita sig på att ett tvbolag tycker deras livshistoria är gråtbar nog. Bedrövligt. Vi - eller i alla fall jag - förfasas.
Men. Hur har det egentligen utvecklats här hemma? I fina Sverige där LSS har blivit ett så dåligt skämt att det luktar institutionalisering lång väg? Barn som inte kan andas utan respirator får veta att det inte räknas som ett grundläggande behov. Att kunna andas. (Vem hittade förresten på att det här med grundläggande behov?)
Häromdagen talade jag med en anställd inom en av alla instanser vi funkisar kommer i kontakt med. Eftersom vi verkligen behöver bostadsanpassning ville jag dryfta ett eventuellt intyg till detta.
Vi har (än så länge) assistans så att vi klarar oss och dessutom ett riktigt Dream team av brudar som ungdomarna gillar och som gillar våra ungdomar. De är våra vardagsänglar. Men. Igen.
Vi fick ett välskrivet intyg - där våra behov vändes ut och in på - att skicka till Stadsbyggnadskontoret på Sundsvalls kommun. I ett pennstreck avslog de alla våra "önskningar" och menade att vi är trångbodda och det är icke bostadsanpassningsgrundande.
Att vi inte skulle vara trångbodda om det inte vore för att vi behöver assisar togs ingen hänsyn till. Inte heller att de båda knasarna är uppe mitt i nätterna, tjoar och tjimmar så att de två yngre syskonen får störd nattsömn. Eller att syskonen behöver ro att läsa läxor, att knasarna inte är så blyga utan plötsligt kan komma knatandes i födelsedagskostymen utan att bry sig nämnvärt att det är både främmande eller gäster på besök. Att assisar ska ha plats att sova över på. Att toaletten där de båda behöver hjälp med allt från dusch till toalettbesök sket - om ni ursäktar uttrycket - Sundsvalls kommun fullständigt i.
Jag börjar se en trend här. Politiken och för all del kanske även delar av samhället vill avskaffa den frihetsreform som LSS var och man verkar tycka att barn och ungdomar inte ska få bo hemma hos sin familj utan skickas i väg till institution. Som förövrigt slopats eftersom vi då var på väg in i en modern tid där man såg funkisar som lika värda. Bostadsanpassningen kom till därför! För att vi ska kunna bo med våra barn!
Visst ska Macka och Nickan flytta hemifrån i sinom tid men de må vara 16 och 18 på prästbetyget, i knoppen är de fortfarande kanske en tredjedel sin ålder. I bästa fall. Och utan att utlämna någon så vet jag att det har hållits möten med kommunens handläggare där man stångat sig blodig för att få dem att fatta, fatta varför bostadsanpassning finns. Men kallare hand än därifrån finns nog inte finna. Det skulle vara intressant att veta hur många ansökningar vs avslag som ligger i diarepärmarna hos Stadsbyggnadskontoret i Sundsvall. "Vi känner oss så maktlösa när vi inte kan hjälpa er föräldrar eller göra vårt jobb", sa hen på den där instansen.
Så jag vet inte vad vi ska göra. Skriva till Sofies änglar? Kanske ett svenskt tvbolag behöver en halvtråkig snyfthistoria?
Ps: nästa gång ska jag skriva något roligare. Jag gillar inte mej själv som bitterfitta.

Förstöringskassan

Malcolm får förlängt barnbidrag eftersom han är en cool knasluva. Det har vi fått beviljat utan krusiduller. Men försäkringskassan vill sätta in det på hans konto.
Eftersom han är typ toddler, om ens, i knoppen så har han inget konto. Jag ringde kassan för att meddela att det även i fortsättningen går bra att sätta in barnbidraget på mitt konto.
"Då måste han skriva på en fullmakt", sa kassan.
"Fast han kan ju inte skriva" sa jag.
"Då måste du ha ett intyg på att han inte kan skriva", sa kassan.
"Jaha", sa jag. Och fortsatte: Men ni har ju massor av papper om Malcolm, eftersom vi både har - ett visserligen litet men ändock - vårdbidrag samt assistans", sa jag.
"Du måste ändå ha ett intyg från någon vårdinstans", sa kassan.
"Då kontaktar jag överläkaren på habben då, han har nog inget bättre för sig än att skriva intyg om the fucking bleeding obvious", sa jag. "Gör det", sa kassan.

Underbart är båt

En härlig högsommarkväll tog vi mod till oss och tackade jakande till inbjudan om en båtsväng med goda vänner. Det kan tyckas märkligt att vi som släpat dessa knasluvor land och rike kring i alla år plötsligt tvekar inför en förhållandevis enkel utflykt i Sundsvallsfjärden. Men till saken hör att de här små gynnarna har gått från att vara i lagom stoppaunderarmen storlek om det uppstår autistisk härdsmälta till att vara huvudet längre än sina, med åldern krympande föräldrar. Och med en eller annan assistent så kan en bara vända ryggen till och låta dem reda ut härvan. Hehe.
Men nu slog vi till i alla fall - utan assistenter - och iväg det bar. Vännerna vet dessutom en del om hur det kan bli när det inte blir som det var tänkt, så vi var i förstående händer.
Nike taggad till tusen och Malcolm med sin ska vi säga sunda skepsis.
Och vilken succé det blev! Killen låg på golvet (durken?) och lät sin hand svepa med i havet medan den trygga träbåten långsamt tuffade under Sundsvallsbron och längs Selångerfjärden vidare mot Universitetet.
Vi mötte ett gäng crazy people som simmade i ån - som ju i folkmun kallas gucken river...
I en tunnel spanade familjen Mink nyfiket på vårt ekipage och lite längre bort slog visst en bäversvans.
Uttjatat uttryck men jag hittar inget bättre just nu: magiskt!
Solen höll på att gå ned och det fläktade lite och jag ville vara snäll mot Nike och erbjöd mina pilot Ray Bans till henne. Varpå hon tycker att de där förmodligen skulle göra ett perfekt plupp i ån. Och kastade helt sonika brillorna över bord. Plopp!
Det där kommer vi att leva på hela vintern och någon helg därpå fick båtbitna Nike chans att åka en sväng igen. Så snart vi berättat vad som komma skulle åkte crocstofflorna på och flytvästen skulle spännas fast. Ovanpå nattlinnet - en får inte vara fåfäng. Lika underbart var det tydligen denna gång, enligt flickebarnet som gjorde turen med farsan och en kompis.
Problemet är att nu vill hon kliva i varenda båt som finns i hennes synfält och det går liksom inte alltid. Och lite synd på mina fina solglasögon - hädanefter får det bli 20-kronors på Glitter&Penn.

Bara gåå, morsan

Vi har våra små tonårs slash klimakteriebataljer jag och fröken. Främst uppstår konflikterna på grund av kommunikationsklater. Och för det mesta är det min bristande förmåga att fatta vad hon menar som gör att det blir sura miner.
På skolan har de eminenta pedagogerna jobbat stenhårt med att få till ett prat - med alla till buds stående medel. Det senaste är en så kallad pratkarta. En utvikbar a4-historia i tre delar med små bilder föreställande människor, saker och aktiviteter som finns i Nikes närhet.
Funkar klockrent i de strukturerade skollokalerna men hemma...inte så mycket. Hon blir rent av ursinnig om jag kommer dragandes med den och insisterar på att jag ska rita saker istället. Gärna pizza, cola och sånt som hör fredagsmyset till. Men jag vill ju gärna både undvika konflikter och sanningen att säga så är jag pissless på att rita.
Så snälla pedagoger bjöd in mig till skolan som "observatör" för att se
hur de använder sig av den och till slut kanske även vi skulle få till små fina stunder av prat med den där kartan
sagt och gjort så knatade jag dit. Och möttes av en trulig tonårsbrutta som vinkade frenetiskt och sa "hejdå" hejdå". Men jag gav mej inte utan satt kvar och fick till slut till och med vara med vid lunchen. Se där.
Pratkartan var dock fortfarande lika poppis som tidigare. Det vill säga jag kunde lika gärna ha plockat fram en hundskit.
Jag återvände till skolan ett par dagar senare för att få gå med ut  på promenad i skogen. Kartan var med och fröken köpte hela konceptet. Utom att morsan skulle med. "Hej då, hejdå". Tack så mycket...
"Mamma ska följa med till skogen. Sedan ska mamma åka svarta bilen hem till huset", pekade pedagogen pedagogiskt.
Då började Nike istället peka på en så kallad situationskarta, med bilder på favorit sångerna. "Aha, Nike vill sjunga", svarade pedagogen. "Vad vill du sjunga, Nike?"
Då åker ett bestämt pekfinger mot en utvald bild. "Åh, du vill sjunga "Morsning and goodbye!" Morsning and goodbye.