Den hemlige kocken

Lille M är verkligen en innovatör när kommer till mat. Ingen kombination är för läbbig för att testa. Om han själv får släppa lös kreativiteten finns inga gränser för hur kulinarisk en måltid kan bli - eller ett snacks slash mellis snarare. Malcolm "Ramsey" kan ordna sig en macka som får Dagoberts att likna fingermat i jämförelse. Jag delar med mig av ett av hans favoritrecept. Tag ett stycke valfri brödbit - jättefranska med fördel. Lägg en stor klick smör mitt på - med händera för rätta känslan. Bredvid eller ovanpå den - smaksak vilket - placera en klump vitlöksost, om det är fredag kosta på Boursin vitlöksost, annars duger cantadou eller coops egna. Be någon förbarma sig och skära några ostskivor - gärna så att de bildar en rejäl hög på smörgåsen, det finns egentligen ingen övre gräns på antalet ostskivor. Kom i håg att det måste vara en rund ost - annars är det inte ost. Därefter salamiskivor - peppar eller vitlök spelar ingen roll. Nu fattas bara en bit ugnsbakad leverpastej som pricken över i:et och för garnering en generös gurkbit. Voliá!
Om ingen hjälper till med skivning så ta bara hushållsosten - oavsett storlek -ur kylen, smyg ner den på rummet och ät den som den är. Funkar också.
Ibland gör även en skicklig kock misstag - den där råa falukorvsbiten med kanel blev aldrig den hit han trodde. Och att med fingrarna gräva ur ett halvt paket Lätta kan vara en riktig katastrof.
Samtal från skolan på morgonen efter den lchf-frullen:
"Malcolm kräks. Han verkade inte sjuk när han kom. Han dansade och var glad. Men nu har han kärkts ner fem soppåsar".
Jag:
"Han kom upp från sitt rum med ett halvätet paket lättmargarin - kan vara det..."
"Ja. Det var alldeles gult och tunt. Så det måste vara det."
Jag hämtade gossen - för säkerhets skull och visst var han lite blek nosen resten av dagen. Men kroppen hade tagit hand om fadäsen med margarinet.
Skämt å sido. Det är svårt att få till balansen mellan ett normalt hem och ända kunna skydda knasluvorna. Vi har inget lås på köksdörrarna eller kylskåpet men vi vill inte bo på en låst avdelning. Det får kosta lite Lätta, ost, städning till förbannelse och kräks.

Ibland gör jag så konstiga saker

Det fattades mjölk, smör och ost - nödvändigheter i en fyrbarnsfamilj. Alltså dags att handla. Fick en snilleblixt och kom på att stora sessan skulle få följa med. Det brukar vara förenat med en del trubbel eftersom hon 1) inte gillar att gå i affärer och numer är hon för stor för att sitta i any kundvagn. 2) frestelserna är för stora, godis och grejer överallt. "Vill ha". Men jag skulle ju bara ha så få saker och dessutom med scanna själv så borde det ju gå.

Sagt och gjort. Jag plockade upp flickebarnet från fritids och iväg det bar. Gick väl hyfsat, höll henne i handen och strosade mot mejeriavdelningen. Det vankas påsk snart, alltså plocka-själv-godis precis i varenda gång. Första hindret avstyrde jag fint. Snabb titt i kortdatumlådan och mot mjölken. Men si det tänkte inte Nike. Hon såg nog minsann läsk-berget längre fram och började skalla dum-morsan som inte fattade nånting. Folk tittar. Jag börjar svettas - men vi fixade ändå ett par liter mjölk innan hon pep iväg till sitt dricka-heaven. Där tog det stopp. Och plötsligt fick jag för mig att hon minsann inte skulle få någon dricka utan att jag minsann skulle vara bestämd och principfast. Plötsligt.

Där, mina vänner, har ni en strid jag aldrig kan vinna. Hon är snart en tonåring, lika lång som jag och väger över 40 kilo. När jag ser tendens till att hon ska kasta sig på backen tar jag tag i dunjackan men verkningslöst. Nike slänger sig med full kraft bakåt och det ser säkert ut som om jag knuffar henne. Folk tittar. Jag svettas. Nike ligger ner mitt i påskrusningen på coop-golvet och surar. Högt.

Jag är lugn men fortsätter säga att "Det blir ingen cola idag, sörrö, nej har jag sagt".

Nånstans minns jag från när de var små hur vi fick rådet att sätta oss bredvid och inte reagera alls när de vägrade att kliva upp. Typ läsa en bok och verka oberörd. Så jag ställer mig och tomglor runt omkring mig och låtsas som ingenting. Folk tittar. Flickan surar. Jag är bestämd. Ingen dricka idag, näpp. Nike kryper på golvet och får tag i en colaburk. Då reser hon sig upp och vi börjar gå mot kassorna. De är nära nu - bara förbi hela jävla godisavdelningen först. Nästa tvärnit. Hon vill plocka själv och naturligtvis stoppa i munnen. Ner på backen igen. Lp-skivor under armarna på mej.

Men vi kommer till utcheckningen och där bjuder de på godis. Jag får tag i en näve som håller henne sysselsatt medan jag betalar. Och fintar bort colaburken.

Vid bilen börjar jag tänka varför i hela hälsingland jag inte kunde ha köpt henne en drickaburk. Vad skulle det ha kostat mej? En femma och handlingen skulle ha gått geschwwint. Hon skulle säkerligen ha tiggt cola nästa handling och nästa, van att det turen ska sluta så -men vaddå? Det kommer hon med all säkerhet att göra i alla fall.

Nästa gång börjar vi shoppingen med att öppna en flarra.

Jo logo

Nike är otroligt märkeskänslig. Hon kan koppla en logotype till rätt produkt efter första bekantskapen. Som Mc Donalds till exempel. Tills för inte så länge sedan var det de enda hamburgarna hon kunde förlika sig med. Max och Sibylla var bara dåliga kopior, tyckte fröken.
I ett Första maj tåg avvek hon ju till Donken på Storgatan. Det gick inte att tala reson med den envetna flickan - cheesburgare punkt nu bara.
På våra semestrar spottar hon Gyllene måsens karaktäristiska M snabbare än någon annan i bilen. "Mmmm" hör man från baksätet och så börjar hon flaxa ivrigt i hopp om en saftig meny.
Varje morgon går hon igenom tidningen för att leta efter något hon kan "tjata" om. Det kan vara allt från att hon vill åka båt (van englandsresenär som hon är) till att hon är sugen på coca cola.
Loggan till vårt äventyrsbad kan hon också och den pekar hon på så fort det finns en annons i bladet.
Går inte att missa den piken.
Vi brukar alltid bo på Scandic när vi är ute och far och när det brann i huset i nyår evakuerades vi till just ett sådant hotell. Underbart tyckte alla inblandade - om man bortser från anledningen till det ofrivilliga nyårsfirandet på ett hotellrum.
Och jäntan fick mersmak på ljuva livet med poolbad och brakfrukost. Tur då att man från lillebrorsans fönster hemma i huset kan se hotellet och den lockande loggan, menar Nike. Så hon hämtar valfri förälder i parti och minut, tar med oss in i brorsans rum, pekar mot Scandic Nord och gör klart att dit vill hon. Nu.

Öppet brev till Åsa Torstensson

Hej Åsa,
Jag vill göra dej uppmärksam på en liten lapsus i trafikförordningen. Så att du kan fixa till det så snart du läst det här.
Du vet sådana där handikapptillstånd som man kan få om man har funktionshinder, antingen man är passagerare eller förare. Jag har en lustig grej jag måste berätta om den. Det är nämligen så att det finns tjänstemän där på transportstyrelsen som läst så tokigt att de inte tror att man kan få det till barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Ja, jag veeet, det är helt galet!
Jag har ju fyra barn och efter ett tag visade det sig att de två äldsta är autistiska och med den svårare graden utvecklingsstörning dessutom. Jag talar i klarspråk nu, Åsa, de är kanske 1-2 år i knoppen som vi brukar säga, men med en tioårings och elvaåringskapacitet. Du förstår ju själv; en livsfarlig kombo i trafiken.
I två omgångar har vi haft möjligheten att parkera med handikapptillstånd. Något vi vårdat ömt och uppskattat oerhört. Det har underlättat vardagliga utflykter som läkarbesök, tandläkarbesök, handling, badning, ja allt man gör i en familj med barn.
Men, sätt dej ner nu Åsa, när vi gjorde en ansökan om förnyat tillstånd satte man klackarna i backen från tjänstemännen! Från kommunen hänvisade man till SKL:s råd om hur lagen skulle tolkas och från Länsrätten likaså! De läser det som att man måste vara rullstolsbunden och inte kunna förflytta sej på egen hand för att kunna få tillstånd.
Jag är blott en lekmannamamma, men när jag läser lagen så står det att det ska tas hänsyn till huruvida passagerarna ska kunna klara sej själv och vänta vid fordonet medan vi betalar p-biljett.
Ministern, jag är rakt på sak nu, inget av mina autistiska barn kan stå vid bilen själv eller sitta själva i bilen och vänta ju! Jag kan berätta lite för dej om funktionshindret autsim om du vill, så kan du ju utbilda tjänstemännen sedan kanske:
Mina barn har inget talat språk.
Mina barn upplever inte verkligheten som vi andra.
Mina barn är totalt orädda för faror i trafiken eller någon annanstans, typ höjder.
Mina barn kan dock bli livrädda om någon nyser eller skrattar högt.
Mina barn är pyttesmå i vissa avseenden.
Mina barn handlar i våra ögon helt irrationellt.
Mina barn har annorlunda perception.
Mina barn rymmer så fort man släpper deras hand.
Mina barn kan inte gå själva, de behöver ständigt ett "jag" med sig, även de kortaste av sträckor.
Mina barn stoppar små saker i munnen.
Mina barn knäpper löst bältet och hoppar fram och lägger ur en växel.

Så. Det var lite basic kunskaper. Mer finns att läsa på autism och aspbergers förbundets hemsida.

Utan p-tillstånd kommer vår vardag bli ännu mer besvärlig. Utan det kommer vi bli isolerade, vi kommer att gruva oss för att hitta på vardagliga saker som är så självklara för alla andra, tillexempel åka till badhuset eller djurparken.

Så mitt hopp står till dej Åsa Torstensson. Du får ta och prata med dina tjänstemän. Ta dem lite avsides för jag tror de kommer skämmas ganska mycket över hur korkat de tolkat lagen. Ser fram emot ett svar.

Ingela

Far åt helv...skotta

Det var dags för Mackan att göra den årliga check-upen hos habläkare K. Killen var väl förberedd med både schema och emlaplåster från skolan. Som vanligt är vi lite sena till besöket men det gör inget. Och det är det jag älskar md habben - den totala förståelsen och toleransen för hur det kan vara i en familj med ett par knasisar. Inget är för konstigt eller besvärande. Det är som ett safehaven. Föräldrar man möter i korridoren lyfter inte ens på ögonbrynen när Mackan tjenar på dem med ett "Hej, kaninen!".
Prover skulle tas och Malcolm (och jag) hade nog hoppats på att ipaden skulle funka på habben och vara en bra distraktion. Men det gjorde den inte, vi kunde inte koppla upp oss. Och Nalle Phu-filmerna som annars brukar vara jätteförstärkning hade inget att hämta den här gången. Malcolm protesterade som bara han kan - med hela sin tonårsstyrka.
Han sparkar och vill nypas och bitas för att det är hans enda sätt att säga "Far åt helv..sike kärring, jag vill inte".
Och det blir lite dubbelt när man försöker få en tonåring att tänka på annat än nålstick genom att slå igång en Nalle Phu-film.
Well, tillslut så gick det att få de stackars bloddropparna ialla fall och när provsvaren kom visade de att killen är frisk och sund. Vad mer kan man begära?

Gott nytt år!

Nyårsaftnar brukar se likadana ut varje år hemma hos oss. Antingen sover de stora barnen eller så skiter de i fyrverkerier och surfar vidare på sina datorer, medan småttingar tycker det är väldigt spännande att få vara vaken så sent.

I år (i fjol) skulle vi fira första nyårsaftonen i lilla huset, för första gången. Och efter lite övertalande hade jag också lyckats att få mor och far att lämmna trygga vrån och komma på middag.

Vi steg upp vid halvsju-tiden och gjorde undan frukostbestyren. Sedan tog jag fram storsopen för att bokstavligen röja så att hemmet skulle bli något sånär anständigt. Och då bortser jag från finlir som att putsa en spegel så det går att se sig själv genom den och dammiga bokhyllor. Nä, golv, kök och toalett var mitt fokus.

Men jag hann inte så långt ens.

Bäst jag föste ihop smått skit från under sängar och gamla bananskal ur gömmor - hörde jag ett svagt piiip. Det tog mej ett par sekunder innan jag fattade att det var brandvarnaren och ytterligare ett par innan det stod klart att det kom från källaren. I köket såg jag hur det puffade rök från källarvåningen. Panik. Där nere bor nämligen Malcolm - efter att det visat sig helt omöjligt att han skulle dela rum med sin storasyster. Men han trivs alldeles förträffligt där nere trots att det är kraftig "sunkig gillestuga-varning".

När jag kom ner tittade jag mot älsklingens rum till vänster och såg eld och rök välla ut därifrån. Jag skrek i chock och och ångest "Malcolm!" Till höger om mej - utanför tvättstugan - stod vår kille och tittade in mot sitt härbärge. Där inne brann det för fullt - alla hans mjukdjur och mr Bacons smalt till oigenkänlighet.

Jag ryckte tag i killen och sprang upp, ropade på Niklas att han skulle hämta vatten för det brann hos Mackan. "Ring brandkåren", sa han tveklöst. Och det gjorde jag. Medan jag pratade med SOS försökte jag lugna lillan som var utom sig av chock. "Kolla här om hamstern har fått nån mat och så klär du på dej". Typ, tror jag att jag sa.

Maken sprang ut ur huset och in i garaget för att köra ut bilen. Jag klädde på barn och försökte få lillan att sluta gråta. När vi satte oss i bilen hade polisen redan kommit och konstaterat att det inte gick att släcka med deras fisiga brandsläckare. Kort därefter kom det ett antal brandbilar och en ambulans.

Malcolm var jätteorolig och nöps och slogs - inte så hårt men han markerade att han inte uppskattade situationen.

Vi for därifrån och lät proffsen sköta resten.

Ingen av oss - inte Mackan heller som tur var - hade dragit i oss farligt mycket rök och ingen av oss hade blivit skadade. Och när vi konstaterat det hade det inte spelat någon roll om så hela huset hade brunnit ned.

Turligt nog klarade det mesta sig bra. Förutom sakerna som var i killens rum - de var bara att slänga.

Så nyårsnatten firade vi på hotell - tack Folksam - till barnens stora glädje.

Och när jag och maken skålade in det nya året med champagne i tandbortsglas på ett hotellrum kändes som om vi hade vunnit högsta vinsten: hela gänget intakt!

Nu är det jul igen

Vi skulle fira jul hos min mamma och pappa - som alltid. Varje år tänker jag att vi ska anamma det där om att skapa egna traditioner och bla, bla, bla. Men varje år kommer ju julen och hoppar på en bakifrån så överumplande att man inte ens hinner att reagera. Hemmet är långt ifrån så julstädat som jag hoppas och julgranen ligger som en plastig vedhög - utan fot eftersom den är försvunnen i flytten - i en kartong.

Alltså: jätteskönt att bara packa den modesta klapphögen i en sopsäck och åka till det dukade bordet hos morsan och farsan.

De yngre kidsen är som alla andra ungar i den åldern väldans spralliga och förväntansfulla. Malcolm brukar reagera olika varje jul - ibland har han varit orolig och ibland yttrar det sig som gråt. Men att han känner på sig att något är på gång är tveklöst.

Nike hade då rakt ingen lust att åka bort på julaftonen - vare sig till mormor och morfar eller någon annanstans - det visade hon tydligt.

När vi anlänt till familjen på söder började protesterna. Inte tusan tänkte hon ta av sig några skor och absolut inte jackan heller. Julmat?! Ni måste skämta, verkade hon tycka när hon viftade bort tallriken. Inte ens mormors hembakade segkakor dög, och då förstår man att det är allvar.

Sen inledde hon operation tjat, och kom ungefär var femte minut och tecknade något om "Nike vill", antar att hon menade åka heeem. (Hennes teckande är inte alltid så tydligt).

Så hon firade julafton i soffan med dunjacka, dojjor och en trotsig uppsyn. Dessutom sket hon fullständigt i de julklappar jag letat ihjäl mej för att hitta. Trulig tween.