Han är ingen savant men...

"Aha, han är autistisk. Har han några speciella talanger då?" undrar oinvigda ofta. Nä, jag är ledsen, allt Mackan har swung på är burkar. Men jädrar anagga som han kan snurra dem. Oavsett storlek dessutom.  Och vilken skola ska vi välja? Tja, Chalmers tänkte vi var lämpligt.
Nä, någon savant är Malcolm inte.
Men på det sätt han hanterar sina två iPads är faktiskt facinerande. Ja, det ska vara två åt gången. Minst, gärna tre men två får duga.
De två paddorna placeras på soffan eller sängen och så kör han igång ett youtubeclip -företrädesevis med Bananer i pyamas. Eller vad det nu kan vara som för tillfället är hans favorit.

Ett som håller i alla väder är "cp-bananer". Då kommer B1 och B2 vinglandes och snurrandes in space, med ögon höga på lsd eller nåt, samtidigt som introt spelas med metalliskt sound.
Psykedeliskt värre och en riktig höjdare, tycker Malcolm. Med minutiös precision sätter han även igång samma film fast på den andra iPaden och så sjunger cp-bananerna i kanon. Bättre än så blir det banne mej inte, verkar han tycka, tonåringen våran.
http://www.youtube.com/watch?v=iupNYRCnge8
Ett annat episkt tube-moment är visst när någon Pernilla ringer in till Lattjolajban och spelar Rummel och Rabalder. "Hoppsan Kerstin", säger Tobbe trollkarl när hon kraschar råttorna in i en vägg. Genialisk humor - subtil och ändå slapstick, menar Mackan.
Såg just att den visats långt över 1 miljon gånger och antagligen är det bara vår som som tittat på den...

Husdrömmen

Vi fick ett helt nytt liv när vi blev med kåk. Efter att ha suttit inne i närmare 12 år så kan vi plötsligt gå ut utan att det blir ett projekt och planerande och pust och stön. Ett trappsteg bara så är vi på terssen. Och där sitter vi - maken och jag så fort det är regnfritt, gärna efter att kidsen somnat. Och vi bara häpnar över att vi kan liksom.
 Efter att staketet  kom upp - bostadsanpassning, tack alla skattebetalare! - har vi fått en frihet jag knappt trodde var för oss. Även autisterna kan kuta ut och in hur de vill och vi behöver inte vara rädda att de rymmer längre. Förut stod ju stora sessan på pass för att hitta ett utbrytningstillfälle. I lägenheten kunde hon direkt höra om någon glömt att låsa eller slå igen säkerhetskåpan. Då tog hon tillfället i akt och drog.
En av gångerna upptäckte jag att lägenhetsdörren stod öppen och Nike var borta. Och jag iväg ut i trapphuset halvnaken, ingen Nike. Ut på gården i sammma utstyrsel, ingen flicka. Ner till lekparken - nada. Men uppe på parkeringen hittar jag en överlycklig dotter plaskandes i den stoora vattenpölen. Jävla unge!:)
På vår gård är det relativt safe även om vi såklart inte kan släppa de helt lösa - passning är det ju. Det blev vi varse inte minst när vattenälskade Nike upptäckte grannens lilla fontän. Plup plupp låter det om kastar sten i den, det gillar Nike. Tur att de är världens mest förstående gamla par... Och så har vi ju Mackan som i tid och otid springer runt på tomten och presenterar sig som Daniel för alla grannar som vill - eller inte - lyssna. "Hejpåre, jag heter Daniel".

Baddare

Häromdagen besökte vi Himlabadet med Nike och hennes lilla klass. Malcolm har ju visserligen börjat högstadiet men han fick hänka med sina gamla kamrater ändå. Det var ju badkalas. Vi hämtade Malcolm på skolan och drog iväg mot bassängerna. Huga vilken tid det tar för en del att få fram ettt enkelt entreband, tyckte Mackan och började yrsa på. Far och son fick smita in före the rest of the crew för att undvika trubbel när Malles otålighet började ta oanade propoptioner.
Två ungdomar till förutom Högdahls var med och de ungdomarna är ju alldeles bedårande. En tjej och en kille. Vi skulle möta upp i entren och när jag ser Nike komma ur bussen - tjusig och glad - den känslan går inte att beskriva. Min lilla sessa. Som minst sagt testar ens tålamod ibland - men som är så ljuv och smart.
Nike skulle som sagt få bjuda polarna på lite äventyrsbad och alla ungdomarna hade varsitt "jag" med sig samt det viktigaste: fika.
När man är med sådana här klienter vet man aldrig vad som kan hända - det är en utflykt in blanco kan jag säga. Ett som är säkert är dock att Malcolm ger blanka fasen i många av attraktionerna så länge det finns golvbrunnar. Där står han så länge han får och känner vattnet strilla eller öser själv så det står härliga till.
Det finns långa, läskiga och korta lagoma rutchbanor. Den senare gillar Kickan. Hon och jag åkte trots att tant nästan får wiplash varje gång fotsulorna slår i vattnet. En gång fintade hon mej. Vi sett båda bredvid varandra och på "gå!" åkte jag. Kvar blev Nike som började planera för rymning och kava sig upp från den glatta banan. Jag kutade upp för trapporna och gensköt henne innan hon han så värst långt.
Sedan satte vi oss på behörigt avstånd ett tag och Nike kollade in alla andra ungar som plaskade i kanan. Precis som hon gör när hon surfar på youtube ibland - där älskar hon sekvensen när Pippi sjavar rätt ut från bryggan och ska leka Jesus genom att gå på vattnet. Splash!
Sen simmade vi runt, runt i strömmen och blev med jämna mellanrum omkörda av en klassis som kan alla mina barns födelsedata och deras ålder. "Mackom, 14 år, 23 september". Sa han och susade förbi oss. Nästa varv: "Lillebror, 10 år, 2002, 8:e april". Facinerande.
Så skulle mamma och dotter åka rutchbana - den lite större men ändå inte så läbbig. Och vi åkte väl ett par gånger tillsammans. Nike strax före mej i bästa Farmor anka stil. Alltså lite tantigt - precis som jag. Då tar det plötsligt tvärstopp för mej. Unheard of att det ska ens vara möjligt i en VATTEN-rutchbana. Jag paddlar för glatta livet och ser Nike - i och för sig med viss möda även hon - dra ifrån.
Vafan! Drömmer jag eller? Jag paddlar och tar i för att komma i kapp flickan - livrädd att hon ska hinna pysa innan jag kommer ner. Det blir aldrig nån riktig fart för mej men tack-och-lov stannar hon vid slutet för att känna på det forsande bromsande vattnet från kanan. Phu.
Men - att fastna i en vattenrutchkana? Jag förstår piken.

Skolgång för knasisar del 1

Det började när Malcolm skulle bli etta-kluddare. Var skulle han ta vägen? Alltså vilken skola skulle han börja på? Det fanns ingen röd tråd och ingen naturlig snitslad bana - som det fanns och finns för andra barn.
Maken och jag gick på möte efter möte med kommunens tjänstemän. De och vi kliade oss i huvudet, det fanns ingen uttänkt fortsättning för den lille. Sen fick vi höra om en alldeles fantastisk autisklass i Granloholm. Åh, dit ville vi! Men si det ville inte kommunen. Nä, för den klassen fanns egentligen inte. Hupp. En svart-skola, en sub-skola, eller? Vi lade fram argument - alla andra föräldrar får välja skola till sina älsklingar, ju - och så tjatade vi. Så pass att vi fick komma på studiebesök till Skolan med stort S.
Och herregu...Vi fick vara med på samling i denna lilla klass med knasluvor av varierande grad. När eleverna satte upp bilder på dagens väder och datum, och sjöng om vilka som "var där idag" då brast det för både Niklas och mej. Vi grät och snörvlade - det var ju så fiiint.
Jag minns att eleverna undrade vad det var för fel på oss, varför vi var så ledsna. Pedagogerna sa att vi var förkylda.
Alltså, dit skulle Malcolm. Så var det bara. Och Halleluja - klassen som inte fanns fick en ny elev när höstterminen började.
När vi satte Bubben i skolskjutsen för första gången klipptes en rejäl bit av navelsträngen av och vi blev tvungna att släppa kontrollen över killen på ett sätt som vi aldrig gjort tidigare. Till okända gubbar som körde buss. Det visade sig att gubbarna var de mest fantastiska chaffisar ever och många av dem blev Mackans favvosar.
Och skolan. Sticksjö i Granloholm. Allt man kan önska sig utom möjligen hästar - eller förresten - en av pedagogerna har såna och dit fick klassen åka på utflykt ibland.
Sagolikt.
Fortsättning följer.

Den hemlige kocken

Lille M är verkligen en innovatör när kommer till mat. Ingen kombination är för läbbig för att testa. Om han själv får släppa lös kreativiteten finns inga gränser för hur kulinarisk en måltid kan bli - eller ett snacks slash mellis snarare. Malcolm "Ramsey" kan ordna sig en macka som får Dagoberts att likna fingermat i jämförelse. Jag delar med mig av ett av hans favoritrecept. Tag ett stycke valfri brödbit - jättefranska med fördel. Lägg en stor klick smör mitt på - med händera för rätta känslan. Bredvid eller ovanpå den - smaksak vilket - placera en klump vitlöksost, om det är fredag kosta på Boursin vitlöksost, annars duger cantadou eller coops egna. Be någon förbarma sig och skära några ostskivor - gärna så att de bildar en rejäl hög på smörgåsen, det finns egentligen ingen övre gräns på antalet ostskivor. Kom i håg att det måste vara en rund ost - annars är det inte ost. Därefter salamiskivor - peppar eller vitlök spelar ingen roll. Nu fattas bara en bit ugnsbakad leverpastej som pricken över i:et och för garnering en generös gurkbit. Voliá!
Om ingen hjälper till med skivning så ta bara hushållsosten - oavsett storlek -ur kylen, smyg ner den på rummet och ät den som den är. Funkar också.
Ibland gör även en skicklig kock misstag - den där råa falukorvsbiten med kanel blev aldrig den hit han trodde. Och att med fingrarna gräva ur ett halvt paket Lätta kan vara en riktig katastrof.
Samtal från skolan på morgonen efter den lchf-frullen:
"Malcolm kräks. Han verkade inte sjuk när han kom. Han dansade och var glad. Men nu har han kärkts ner fem soppåsar".
Jag:
"Han kom upp från sitt rum med ett halvätet paket lättmargarin - kan vara det..."
"Ja. Det var alldeles gult och tunt. Så det måste vara det."
Jag hämtade gossen - för säkerhets skull och visst var han lite blek nosen resten av dagen. Men kroppen hade tagit hand om fadäsen med margarinet.
Skämt å sido. Det är svårt att få till balansen mellan ett normalt hem och ända kunna skydda knasluvorna. Vi har inget lås på köksdörrarna eller kylskåpet men vi vill inte bo på en låst avdelning. Det får kosta lite Lätta, ost, städning till förbannelse och kräks.

Ibland gör jag så konstiga saker

Det fattades mjölk, smör och ost - nödvändigheter i en fyrbarnsfamilj. Alltså dags att handla. Fick en snilleblixt och kom på att stora sessan skulle få följa med. Det brukar vara förenat med en del trubbel eftersom hon 1) inte gillar att gå i affärer och numer är hon för stor för att sitta i any kundvagn. 2) frestelserna är för stora, godis och grejer överallt. "Vill ha". Men jag skulle ju bara ha så få saker och dessutom med scanna själv så borde det ju gå.

Sagt och gjort. Jag plockade upp flickebarnet från fritids och iväg det bar. Gick väl hyfsat, höll henne i handen och strosade mot mejeriavdelningen. Det vankas påsk snart, alltså plocka-själv-godis precis i varenda gång. Första hindret avstyrde jag fint. Snabb titt i kortdatumlådan och mot mjölken. Men si det tänkte inte Nike. Hon såg nog minsann läsk-berget längre fram och började skalla dum-morsan som inte fattade nånting. Folk tittar. Jag börjar svettas - men vi fixade ändå ett par liter mjölk innan hon pep iväg till sitt dricka-heaven. Där tog det stopp. Och plötsligt fick jag för mig att hon minsann inte skulle få någon dricka utan att jag minsann skulle vara bestämd och principfast. Plötsligt.

Där, mina vänner, har ni en strid jag aldrig kan vinna. Hon är snart en tonåring, lika lång som jag och väger över 40 kilo. När jag ser tendens till att hon ska kasta sig på backen tar jag tag i dunjackan men verkningslöst. Nike slänger sig med full kraft bakåt och det ser säkert ut som om jag knuffar henne. Folk tittar. Jag svettas. Nike ligger ner mitt i påskrusningen på coop-golvet och surar. Högt.

Jag är lugn men fortsätter säga att "Det blir ingen cola idag, sörrö, nej har jag sagt".

Nånstans minns jag från när de var små hur vi fick rådet att sätta oss bredvid och inte reagera alls när de vägrade att kliva upp. Typ läsa en bok och verka oberörd. Så jag ställer mig och tomglor runt omkring mig och låtsas som ingenting. Folk tittar. Flickan surar. Jag är bestämd. Ingen dricka idag, näpp. Nike kryper på golvet och får tag i en colaburk. Då reser hon sig upp och vi börjar gå mot kassorna. De är nära nu - bara förbi hela jävla godisavdelningen först. Nästa tvärnit. Hon vill plocka själv och naturligtvis stoppa i munnen. Ner på backen igen. Lp-skivor under armarna på mej.

Men vi kommer till utcheckningen och där bjuder de på godis. Jag får tag i en näve som håller henne sysselsatt medan jag betalar. Och fintar bort colaburken.

Vid bilen börjar jag tänka varför i hela hälsingland jag inte kunde ha köpt henne en drickaburk. Vad skulle det ha kostat mej? En femma och handlingen skulle ha gått geschwwint. Hon skulle säkerligen ha tiggt cola nästa handling och nästa, van att det turen ska sluta så -men vaddå? Det kommer hon med all säkerhet att göra i alla fall.

Nästa gång börjar vi shoppingen med att öppna en flarra.

Jo logo

Nike är otroligt märkeskänslig. Hon kan koppla en logotype till rätt produkt efter första bekantskapen. Som Mc Donalds till exempel. Tills för inte så länge sedan var det de enda hamburgarna hon kunde förlika sig med. Max och Sibylla var bara dåliga kopior, tyckte fröken.
I ett Första maj tåg avvek hon ju till Donken på Storgatan. Det gick inte att tala reson med den envetna flickan - cheesburgare punkt nu bara.
På våra semestrar spottar hon Gyllene måsens karaktäristiska M snabbare än någon annan i bilen. "Mmmm" hör man från baksätet och så börjar hon flaxa ivrigt i hopp om en saftig meny.
Varje morgon går hon igenom tidningen för att leta efter något hon kan "tjata" om. Det kan vara allt från att hon vill åka båt (van englandsresenär som hon är) till att hon är sugen på coca cola.
Loggan till vårt äventyrsbad kan hon också och den pekar hon på så fort det finns en annons i bladet.
Går inte att missa den piken.
Vi brukar alltid bo på Scandic när vi är ute och far och när det brann i huset i nyår evakuerades vi till just ett sådant hotell. Underbart tyckte alla inblandade - om man bortser från anledningen till det ofrivilliga nyårsfirandet på ett hotellrum.
Och jäntan fick mersmak på ljuva livet med poolbad och brakfrukost. Tur då att man från lillebrorsans fönster hemma i huset kan se hotellet och den lockande loggan, menar Nike. Så hon hämtar valfri förälder i parti och minut, tar med oss in i brorsans rum, pekar mot Scandic Nord och gör klart att dit vill hon. Nu.