Vi sover över på varsitt håll

I helgen har vi haft en helg utöver det vanliga. Malcolm och Nike har bott på kortis i två nätter på raken. Och vi var bortbjudna till två av våra allra käraste vänner. Det var bestämt sedan länge att vi skulle sova över med de två minsta. De leker hur bra som helst med kompisarnas barn. Jag jobbade stenhårt med mej själv för att vi verkligen skulle göra slag i saken nu när det faktiskt passade så bra att stanna över. De bor strax utanför stan och visst ville vi ha vin till maten den här gången. Sagt och gjort, vi ställde bilen.


Vi var alla lika spända tror jag, stora som små. Småttisarna planerade i vilkens rum de skulle sova och allt de skulle göra. Det var en stor grej för hela familjen. Malcolm och Nike undantaget kanske... Malcolm gillar att åka till "byttan" som ha kallar korttidsboendet, så han var sitt vanliga glada jag. Nike däremot har lite att invända när hon ser vartåt det barkar. Det vill säga mot kortis. Hon skippar småsnacket och går direkt på de stora gesterna med tårar och protesttjut.

Väl framme på kortis och ställt inför fullbordat faktum är det som att stänga av en kran. Nästan. Klart hon gnäller lite, för vi ska minsann veta att hon helst av allt vill ha en skön helg hemma som vanligt. Men jag tror de har det alldeles utmärkt där, och framförallt vet jag att de inte skulle ha uppskattat att vara hos mammas och pappas vänner i ett främmande hus. Det skulle aldrig gå! Nike skulle nog inte ens bemödat sej med att kliva ur bilen och Malcolm hade gjort seriösa försök att rymma sin kos.

Och gud så vi njöt när vi väl installerat oss runt köksön medan värdinnan och värden lagade mat, försåg oss med förrätter, bubbel och massa babbel.

Våra barn och kompisarnas ses inte så ofta, men det spelar ingen roll, när de väl gör det är det som om det var igår. De tar bara upp tråden och fortsätter leka.
Det blev uppesittarkväll och sova på madrass tills vi vaknade av oss själva, nästan. Bara en sån sak. Lägg till frukost som på finaste hotell till en sprakande vedspis och jag är i himlen.

Sedan tog vi en höstpromenad med hunden. Det blev dags att åka hem och jag hade lite svårt att greppa att storbarna skulle sova borta en natt till.

Så blev det ialla fall, och när det väl var måndag eftermiddag och dags att hämta hem dem från skolan längtade jag nåt fruktansvärt.

Det är viktigt för både Nike och Malcolm att veta att de ska få komma hem och vad som ska ske innan de får åka hem. Det vill säga att det finns ett tydligt bildschema med alla aktiviteter däremellan.

När de protesterar å det högljuddaste över en promenad kan det vara så enkelt att de inte förstått att de faktiskt ska få gå hem efteråt.

Vi var nog lika glada alla tre, tror jag när plockade upp doun på skolan.
Och jag ägnade måndagkvällen åt att överkompensera mammaskapet med den godaste middagen och det vräkigaste kvällsfikat och bytte film och spel och servade utan ett enda "vänta". Båda två verkade helnöjda över att vara hemma och ordningen var återställd när Malcolms glada tjut hördes från hans rum igen. Nike visade sitt gillande och var superkramig och tankade lite genom att somna nära. Varmt och/men mysigt!

Från A till B, svårare än man tror

I morse när vi, som alla andra morgnar hastade iväg, för avlämning på skola och dagis, jag och tre av barnen, tänkte jag på hur sårbart det är när jag är ensam med trion. (Åttaåringen knatar själv, heja Bosvedjan utan bilväg till skolan). Det behövs bara att femåringen skuttar lite extra glatt nerför trapporna och snubblar, för att hela projektet "gå till bilen" ska misslyckas. Jag måste hålla Nike i handen och samtidigt ha Malcolm på en armslängds avstånd, annars är risken stor att jag tappar kontrollen över de två knasluvorna.
Och som för att testa min tes bestämde sig Nike för att "idag skulle vi gå till skolan, ingen bil, nej tack". Och det är tyvärr helt ogörligt.
Då protesterade hon som bara en sur Nike kan, min egen lilla stora drama queen. Jätteledsen, ja till och med kanske lite kränkt över att inte ha blivit bönhörd trillade de stora tårarna ner för kinden och vrålet lär ju ha hörts till Bydalen.
Det skulle hon inte ha gjort, enligt storebror. För är det något han avskyr så är det gråt och gnäll. Speciellt från småsyskon. Han försöker på sitt eget sätt sätt få slut på klagolåten och vill rycka tag i söta systers blonda kalufs. I mitten står dock skyddande mamman som lyckas hålla isär de två.
Det går bra ända fram till bilen. Nike har dock inte glömt oförrätten och fortsätter sura. Trots att det är ett säte emellan de lyckas ändå Malcolm få tag i sin syster och jag gör en rockad på kidsen. Liten får sitta bak och storasyrran i framsätet. När vi kommit fram till skolan är jag dock förlåten och hon är sitt vanliga glada själv igen. Phu!
Jag vill vare sej försköna eller svartmåla hur livet kan vara med lite halv-bonkers familj, hoppas bara att min blogg kan bidra till en ökad förståelse för alla knasiga barn och deras svettiga föräldrar: )

Nike går till doktorn

När barnen var små och diagnosen ny, gick vi på barn- och ungdomshabiliteringen en eller två dagar varje vecka för att lära oss, att lära dem saker. Enkla saker som att peka, leka fundamentala lekar till exempel att mata docka eller plocka upp en gaffel på begäran.

Vi fick den fantastiska möjligheten att träffa Örjan Svan. Han är den som är bäst i Sverige, vad jag vet, på den sk Lövaasmetoden, kbt - kognitiv beteendeterapi som det kallades då, numera tror jag mest man säger bt - beteendeterapi. Han lärde oss så otroligt mycket om hur en autist funkar. Deras svårigheter att greppa abstrakta saker och att de gärna tar saker och ting bokstavligt. Om man frågar "Kan du släcka lampan?". Svarar de kanske "Ja". Men inte släcker de lampan. De svarade bara på frågan om de kunde släcka lampan. Ingen sa något om att den skulle släckas. Typ. Mitt favoritexempel är "Mjölken är sur. Den har gått ut". "Var är pappa?" "Han har gått ut." Jaha, är han sur?"

Tyvärr hade vi rätt nyligen fått "autisdomen" och jag var nog lite för tagen av det faktum att våra två fina ungar hade den där mytiska diagnosen för att tillgodogöra mej all Örjans kunskap då, och nu i tider av neddragningar får vi inte träffa honom alls. Synd, för han är sannerligen en inspirationskälla. Tur som tusan att skolans personal får regelbunden handledning och individuell coaching av honom!

Jag kan sakna habbenbesöken även om det såklart är förtröstansfullt att vi inte behöver de längre. Men vi får ialla fall gå dit en gång om år per unge för att träffa läkare med spetskompetens inom neurospykiatrin. I onsdags var det dags för lilla stora fröken.

De här gynnarna reagerar så olika på saker som är okända och Nike visar sin osäkerhet genom att fnissa och garva, lägga sej ner eller leva rövare. Malcolm vill bara fly och snyftar, han.

Vi drog iväg ialla fall Nikekike och jag. Något misstänksam var hon, trots att vi läst min egenhändigt skrivna bok "Nike går till doktorn". Jag vet inte riktigt hur man gör en socialberättelse men jag gör så gott jag förstår. Det går ut på att man berättar, i bilder vad som ska komma att ske inför speciella händelser.

Vi stegade in på habben och Nike kände igen sej, trots att det hunnit gå ett-och ett halvt år sen sist vi var där sist.

Hon ville ställa av sej skorna i den lilla hallen och klättrade glatt upp på inomhusklätterställningen. Läkaren kom och han hade med sig en allmänläkare under praktik. Vi gick in i ett undersökningsrum anpassade till såna här speciella kids. Kan man tro. Men de hade inte räknat med outsidern Nike Högdahl. Vi stängde dörren, men öppnade den igen för en person saknades, psykologen. Nike såg sin chans och älgade iväg bortöver korridoren. Och jag efter, precis som hon förväntat sej. In i ett rum med sådana där ribbstolar efter väggarna och där gick hon lös. Klättrade och hoppade och fnissade allt hon kunde.

Jag höll mig nollställd, tog flickan vid handen och gick tillbaka till farbror doktorn.

Ett bord stod dukat med kritask och papper. Nike älskar pennor i pennställ och kritor i kritaskar. Att få ta en grabbnäve och bara kasta iväg. Sagt och gjort. "Låt henne vara bara". Sa läkar'n. Så då gjorde jag det. Och Nike slängde snart kritorna all världens väg. Ut genom dörrspringan på den numera låsta dörren flög de. Och efter ett tag plockades kritorna upp. Av läkarn. Men Nike var långt ifrån färdig med att visa sitt missnöje över att vara där och det tog inte många sekunder innan hon bytt fokus och började riva sönder skyddspapperet på britsen, lika fnissande som förut och med glimten i ögat. "Hon söker uppmärksamhet", sa doktorn och det är nog precis på spiken det. För uppmärksamhet får hon ju, man måste rycka ut när hon för femtielfte gången häller ut allt mjöl eller äter tandkräm. "Hur klarar ni egentligen vardagen?" undrade läkarn, och fortsatte: "Vi har ju kört BT ett tag nu, kanske det vore dags att prova medicinering?". Och jag blev lite ställd. Men lättad ändå. Vi har aldrig funderat över om hon också skulle vara betjänt av lite lugnande medicin. Men när vi stannar upp och tänker efter, så visst har hon sina krävande sidor. Och än en gång, främst kanske för de minsta syskonens skull, så de får lite lugnare, och för att tona ner hennes stereotypa stimmande, men såklart också för vår skull, kanske det vore värt att prova. Så nu får även Nike yttepyttelite neuroleptika.

Nike äter ogärna piller, så hon har aldrig ens käkat penicillin och effekten var omedelbar. Samma dag som hon fått sin första halva tablett insmugglad i en maräng brann hon av på vår säng före halv nio. Det innebar att vi kunde läsa gonattsaga och få en stunds nedvarvning med de minsta utan att lilla söta Nike skrattade och ville nypa oss. Det är det jag och maken måste ha i åtanke när vi funderar över rätt och fel med medicin...

Ps: Ett paket cornflakes hann hon dock hälla ut innan John Blund: )