Barnatro

I en förort till en mindre håla i södra Sverige gick larmet en dag. Pedofil har kidnappat ett barn. Blåljus och sirener, röda vågen och iväg med Kling, Klang och hela kånkarongen. Tidningarna ringer polisen för att kolla vad som händer. Hela arsenalen drar man på med. Det här är ju fruktansvärt! Polisen har inte tid att snacka med journalister, här ska jagas barnarövare.
När man kommer på plats visar det sig att det varken handlar om barnarov eller pedofili. Det var ett litet barn som var ute och gick. En utvecklingsstörd man följde efter, tog barnets hand, pussade på den och sa den var fin. Sen gick han.
Barnets föräldrar fasade och polisanmälde. Folket tyckte att man fick ju förstå att de blev rädda. Jag suckar och tänker först; vi föräldrar måste visa våra barn att alla människor är olika knäppa och man behöver inte gilla alla. Men man måste tolerera alla sorter.
Sen kom jag på att det var föräldrarna som gick i taket högst. Alltså måste jag och alla andra med funktionshindrade ungar av varierande slag, eller som har andra i vår närhet som avviker från normen - vi måste utbilda de som inte vet. De som inte vet att det krävs olika sorter här världen. Vi måste tvätta bort stigmat kring alla förbannade bokstavskombosar. Bara för att killen har aspberger kommer han inte att gå lös med basebollträ på din son. Jag lovar.


Om en snubbe med "mycket liten hjärna" tycker ditt barn har en gullig hand innebär inte det att han sedan kommer att våldföra sej på henne. Jag lovar.

Alla dessa queers

De har sina små egenheter de här kidsen. De gör så konstiga saker ibland att man måste garva åt alltihop. Och det går liksom inte att förutse eller ens försöka parera heller. För vem kan på förhand ana att en hamburgare blir till ved i Värmospannan, till exempel? Det var precis vad som hände häromdagen hemma hos oss ialla fall. En vedeldad Värmospanna fanns i huset vi köpte och den använder min energisnålande make till att värma upp vatten till tvättmaskinen med. Häpp! Det är faktiskt sant... I alla fall så var det dags för en laddning smutstvätt igen och eftersom det är alphahanens uppgift i det här hushållet så gick han åstad och tömde badkarsvattnet ( jag veet...) i Värmosen och tände på. Men den här gången tog det sej inte som det brukar. En svada nog att få fyr på den suraste ved kom ur makens mun, men icke. När han så kikade in i vedluckan upptäckte han anledningen till eldbristen. Ett stycke - i Malcolms tycke äcklig får man anta - hamburgare hade han pulat in för extra bränsle. Problem solved för den här gången.
Eller det senaste återkommande påhittet. Han har börjat riva sönder tyg av alla de slag. Just som ticset att knåpa på sår tills de ser ut att vara angripna av mördarbakterien avtagit - då ersätter han det med något annat. Just nu är det varenda täcke som kommer i hans väg som strimlas. Även kalsonger ligger risigt till. Det är irriterande men framförallt farligt eftersom han dessutom tuggar i sej vadderingen ur täckena.
Ja, och så såg vi att han blivit lite lat och inte orkar ta sej upp för källartrappan för att kissa. "Varför skulle jag det", menar han när tvätthinken står här nere oanvänd bitivis?
Fröken Högdahl har börjat gråta så fort jag ska duscha eller bada. Hon hade en sådan period ett tag tidigare och nu är det dags igen. När mamma tar på födelsedagskostymen och hoppar i bad gråter Nike så att alla ska förstå det förskräckliga som händer. Psykologens råd på habben var att låsa dörren. "Så hon slipper se eländet" som hon uttryckte det. Det hjälper inte. Bilderna har etsat sig fast antar jag.
Det tar aldrig slut. Det är det ena vi är säkra på.
Men som de kanske skulle ha sagt om de kunde; We 're here, we have queers, get use to it.

Om ni ser en barfota tween iklädd napp och tröja kuta mot motorvägen; Fäll henne är ni snäll!

Vi köpte kåk. Det är en dröm och ett måste sedan länge. Familjen Bulleråbång kan inte bo i lägenhet, så är det bara. Vi har varit isolerade sommar efter sommar eftersom det är ett projekt bara att ta sej till lekparken med alla fyra barnen. Somliga vill helst vara så långt från övriga syskon som det bara är möjligt och gärna med pappa. Medan andra tycker att det är jagis-läge. Jämt. Det gäller främst autisterna såklart. Därför var det en befrielse och en början till ett nytt liv när vi äntligen fick köpa ett hus som vi skulle ha råd med och som dessutom låg i samma område som vi bodde i. Joy! Efter en hel del "Ifs" and "buts" satt vi slutligen där. På vår mossiga terass och bara njöt av att kunna vara ute!

Staket har man visst rätt till med inte bara en utan två knasluvor så kommunens tjänstemän kom hit, mätte och donade och efter lite debacle blev det grönt ljus för Gunnebostängsel. Kruxet var att vi själva måste förbereda, ta bort det trasiga ganla staketet och alla syrenbuskar. Inte förrän i augusti var det aktuellt med montering. Jahapp. So be it. Vi flyttade in den första juni . med studsmatta och allt. Det gick väl en dryg vecka innan den första rymningen var ett faktum. Jag trodde i min enfald att det skulle gå att ha ett fönster smygöppet i vardis/sovis. Maken blev mäkta förvånad när Malcolm knackade på, på altan dörren. Han hade helt enkelt sett sin chans och hoppat ut genom fönstret för att hämta något. Men som tur var ville han visa det för pappa direkt. Annars vette tusan...

Rymning nummer två var mer av slarv-karaktär eller ska vi säga mänsklig?

Det sista skulle baxas från lägenhet till hus och medan jag stod och diskade ville en av hantverkarna diskutera avfartsuppgrävning (ja, det tog stopp i avloppet ett par dagar efter att vi flyttat in och det måste åtgärdas).

Som alltid gick jag ronden i habitatet mellan varven men den härgången stod ingen Nike vid sin dator eller tv och tittade. Snabbkoll inne men ingen tjej. "Har du sett Nike" frågade jag maken på gården. Det hade han inte och panik uppstod. Det hade väl gått 30 sekunder sedan jag såg henne sist. Ut på gatan. Och ett hundratal meter bort syndes en tunt klädd autist älga bortöver på sitt speciella vis allt närmare den stora vägen. Och maken efter. "STANNA, NIKE STANNA" vrålade han så det ekade över hela kvarteret. Och bruden vände och började gå mot sin chockade far. Hon går inte att lita på men den här gången funkade det. Tänk ettåring med en elvaårings fysiska kapacitet.

Under den här månaden har vi haft tre allvarliga incidenter. Rymning nummer två var den värsta och det är nästan så att jag vill skicka maken på behandling för chock.

Jag arbetade, dåliga mor, och maken var hemma med kidsen. Ja, lite dåligt samvete har jag ju. Jag älskar det jag jobbar med nu - reporter - det bästa som finns. Det ger mej en chans att få vara Ingela några timmar och inte bara MammaIngela.

Som vanligt ringer jag hem för att höra om allt är bra. Maken svarar och är helt chockad i andra luren. Då berättar han att Nike i ett obevakat ögonblick försvunnit. Allt blod rinner ner i tårna på mej där jag sitter på kontorsstolen. Jag blir, vit, kall och får hjärtklappning. Jag får veta att hon hade kommit till rätta men det var på jäsken.

Niklas fick ta itu med något gällande storebrorsan, också autist, och under den stunden passade fröken på. Hon drog.

Maken skannade området snabbt men ingen flicka syntes till. Jo, förresten - längst bort på vår gata kutade hon. Och maken tog upp jakten. Den här gången lydde hon inte stanna-kommandot. Tvärtom. Det blev bus av alltihop. Hon fick ännu mer fart under barfötterna och snart närmade hon sej den mest trafikerade vägen innan motorvägen. Grannfrun hade försökt få stopp på henne utan att lyckas. Niklas skrek åt förbipasserande "Stoppa tjejen" men ingen lyssnade eller hann fatta vad som höll på att hända. Tills en cyklist hörsammade hans vrål och faktiskt satte P för rymmaren. I chock tackade Niklas hjälten och sedan stapplade far och dotter hemåt. Där fanns storebror ensam och inlåst för att inte han skulla hinna sticka också. Plötsligt fick Nike väldigt besvärligt att gå barfota och ojade sejhela vägen hem.

Så: Om ni ser en barfota brud i tidig tonår, iklädd endast småbyxor, t-tröja och med napp i mungipan, löpa längs gatan på väg mot motorvägen, snälla stoppa henne. Fäll henne, använd lasso eller vadfan som helst.

I augusti får vi staket. Tills dess sitter vi inne och hoppas att ingen rymmer igen.

Att sälja en lägenhet

Vi köpte som sagt kåk. Det tog en massa år av vojne och vi blev överbudade gång efter annan. Men tillslut slog vi till. Då återstod bara bestyret med att försöka sälja en lägenhet. Let the show begin, dags för visningar.

Från början skämdes jag alltid och förklarade alla konstigheter med vår lägenhet. "Ja, jag vet men vi har två autistiska barn så därför är det haspar både här och där..." Och så vidare. Och det tar på kan jag lova, att utlämna sådana intima saker för främlingar gång på gång. För varje gång trodde vi ju att det här var presumtiva köpare.

Som vanligt sprang lille M omkring och "yh,yhyh":ade på sitt guturala sätt medan lilla N gick med fingrarna i örona, tuggandes på en napp. Elva år gammal.

Och så vi då, som försökte se svala, leende och pålitliga ut däremellan.

En dag kom en eventuell köpare som själv har ett funktionshindrat barn. Och då åkte axlarna ner på både maken och mej. Den personen blev impad över att vi inte hade låsta garderober och berättade att när de skulle sälja sitt hus så åkte den ena partnern ut med barnet i fråga för att denne inte skulle hinna stöka till det för mycket efter deras "sälja-städning". Och då blev jag en annan Ingela. Inte en ängslig ursäktande människa utan avslappnad, off gard och naturlig.

För jag har alltid känt skam över att jag inte kan hålla ett spotless hem, och undrat vad det är för fel på mej? Men jag har insett att när andra lägger tid på att putsa lister och damma prydnadssaker håller jag som bäst på med att försöka undvika att somliga toalettdyker eller river ur skafferiet. Tur man inte har lagt ribban så högt.

För hur brukar det stå på bonaderna? "Hellre lite skit i hörnorna än ett rent helvete". Amen to that.

Mor/sondag

Idag var jag och Mackan till tandläkaren(vi skulle vara där halv nio). Inte utan hallaballo till att börja med. Jag hade glömt att säga till på skolan - ingen big deal kan tyckas - men saken är den att skolan börjar 8.30 och någonstans måste Nike få vara under tiden. Nog för att jag kan jonglera uppgifter, men att ta med henne dit, tillsammans med Malcolm är över mitt huvud. Jag fick tag i en förstående och snäll pedagog som lovade att Nike skulle få komma tidigare och äta frukost med sina kamrater. Phu. Tackar innerligt för det. Det är inte första gången de räddar mej, dessvärre.

Men lillan hade jag tänkt skulle få hänka, hon tycker det är kul hon. Men. Dagiset skulle hälsa på sin blivande föreskoleklass klockan 9 och tills dess var vi förmodligen inte klar. Så jag fick ringa och höra om hon kunde få komma tidigare hon med. Tankspridd? Moi?!

Jag hade noga avvägt vilken tid jag skulle ge killen sin medicin för precis när den börjar verka är han som lugnast. Ja, det låter hemskt - som om vi drogar honom - men tro mej, utan den skulle vare sej vi eller grabben orkat som vi gör, om jag ska tala klarspråk.

För en gångs skull var vi i tid, till och med lite för tidiga.

Det är annars ett pyssel - att se till att vi inte är för tidiga men heller inte för sena när vi ska på läkarbesök eller så. Det är bra om han får landa nån minut innan det är dags att gå till undersökningsrummet.

I Malcolms journal står allt om hans diagnos och hur det är viktigt att vi får komma in så på pricken som möjligt.

Klockan blev fem-över-halv. Ingen ropade upp. Malcolm var sitt allra coolaste 'jag', medicineringen hade verkat exakt som jag ville. När klockan var tjugo-i och ingen kommit började han spankulera runt och vilja trycka hissknapp. Vi var precis på väg att gå - det är som ingen idé när tålamodet tagit slut för lilleman - när de ropade in oss. Kvart i nio. Då hade Malcolm börjat bli mer skeptisk till arrangemanget men han följde ändå med in. Tandsköterskan frågade om de vanliga sakerna: mediciner, allergier, allt medan Malcolm gjorde små utbrytningsförsök. Hon undrade om vi skulle ta in tandläkaren på en gång. -Ja, det är nog en bra idé, tyckte jag...

Hon kom in och ville kolla lite saker med Malcolm. Och det är då det blir lite komiskt och gulligt. (Tycker jag ialla fall. ) Hon småpratade och frågade om det var något han undrade över när det gäller tänderna. Till saken hör att när man pratar med en Mackan ska man helst skala bort alla onödiga ord och vara så precis som möjligt. Och att fråga om något så abstrakt som tandhälsa är overkill and beyond. Fan flög i mej- som så många gånger förr - och jag trädde inte in direkt. Situationen roade mej lite. Den snälla, välvilliga tandläkaren som tafatt ville konversera en autist som på sin höjd skulle säga "Gonatt! Sov gott! Gla påsk! Det lökta skit. Prröpp" som svar. Sedan förklarade jag förstås - efter en kort minut - att han inte har något talat språk på det viset.

Malcolm var inte samarbetsvillig idag. Han var lite orolig. Jag hade väl inte förberett honom så där jättemycket, my mistake, tror jag överskattar honom ibland faktiskt. Och när vi fått en stel Malle att lägga ner skallen så var han inte så sugen på att öppna truten. Jag fick ta till mitt hemliga vapen och börja improvisera ett kapitel ur "Mamma Mu gungar".. "Mamma Mu smög iväg...osv." När det är dags för Kråkan att sticka ut huvudet ur sitt bo ska jag hålla för näsan och låta som den, med hög röst. Då garvar Malclom så han kiknar i vanliga fall. Tandläkarläge. (Det gäller att släppa all prestige när man är på äventyr med knasluvor) Nu har jag dock använt mej av det vid så många tillfällen - när vi klipper naglar, borstar tänder, går till frissan eller avleder i största allmänhet - så det är inte riktigt lika skoj längre verkar han tycka. Men en liten glimt av garnityret fick tandläkarn iallafall. Framförallt var det hans hörntänder som bekymrade. Mjölktänderna vill inte lossna trots att de nya kommit nästan ända ner.

- Vi skriver en remiss till röntgen på sjukhuset, så kan vi passa på att ta bilder också och se hur det ser ut, menade hon.

Jahapp. Jättebra att det finns möjlighet men jag tyckte det kändes svårt. Gruvar mej för att se killen efteråt, ont i käften och kanske illamåendes. Men så gaskade jag upp mej och tänkte att det fanns värre saker man kan bli nedsövd för och ha ont av. Det är ju inget som är farligt - att bli nedsövd är ju alltid en risk men ändå - han kommer ju pigga på sej ganska snart.

Senare på eftermiddagen fick han sin älskade, efterlängtade ridtur på hästen Lukas och dessutom red de till skogs - som han tjatar om varje gång. "Skogen, skogen!"

På hela taget en mamma-son-torsdag med downs and ups.

Ingen walk in the park men ack så härligt

Medan pappan for till landet med farfar och Mackan för att hämta ner sin mc tänkte jag öva "gå och handla, sen till lekparken" med storasyster och lillasyster. Vi började på favoritaffären för den mindre - Toys 'r us.
Det är bara att nollställa sej själv och låtsas som om det är vardagsmat och ingen big deal. Nike hatar nämligen att gå i leksaksaffärer, stackarn för det gör vi rätt ofta på våra semestrar. Vi stegade in och lillan tog sikte på Littlest petshop-hyllan. Där kan hon stå och välja i en halvtimme om hon får. Det kan inte Nike. Efter ett par minuter började hon låta mej förstå att det var boooring och ville vidare. Vi gick till Dora-avdelningen, eller vad man ska kalla det. Nike har nämligen fått smak på en Dora-docka efter att ha fått testat en kompis docka på skolan.

Och då blir man ju så glad, som autistförälder, att det finns en leksak som intresserar! Och som dessutom används till det den är ämnad för. Ja, så gott som då. Hon blev jätteglad och gick och bar på dockan hela tiden tryckandes på knappen. "Vi gjorde det, vi gjorde , vi gjorde det. Hurra!" Ända tills vi äntligen skulle gå därifrån. Och som vanligt alla blickar på oss. Det hör liksom till.

Sen for jag och Nike för att handla lite mjölk bara, så lillasyster var hemma med storebror nr 2.


Det gick hyfsat bra hela vägen, ända fram till mejeriavdelningen. Då ville hon få mej att fatta hur viktigt det var att vi faktiskt köpte juice. Och inte vilken juice som helst utan Glocken Gold multivitamin, som tyskbördade farmor alltid hade medan hon levde.


Jag tyckte själv att jag var tydlig och förmedlade "ja, vi ska köpa juice men tar ett par liter mjölk och ett tolvpack ägg först, eftersom det liksom ligger efter vägen". Dramaqueen Nike accepterade icke, too many words, och började skalla sej själv så alla de andra kunderna kom av sej i valet mellan Arla eller Milko. Det var bara att ta tetran i vacker hand och och mjölken sedan. Då var det bara chips/läsk/popcorn-avdelningen kvar innan betalning. Phiu.


Klackarna i backen igen. 'Cocacola m å s t e vi ha, morsan, kom i g e n nu!' Skulle hon ha sagt om hon kunde snacka. Jag föll till föga och köpte coop x-tras egen läsk. Nöjd kund fick jag vid min sida då.


Hela upplägget kretsade kring en utlovad glassbelöning, så väl framme vid kassorna/frysdiskarna fanns inget annat att göra än köpa svindyr gb-glass pack. Gb-sandwich och päronsplit samt en Twister. Nike var mer än tydlig med att en Twister skulle göra hennes dag. Suck. Sedan betalade vi. Prisa nån för shop-express. Kan inte föreställa mej hur det skulle gått i en 'vanlig' kö.


När vi kom hem fortsatte jag utmana mej själv. Här skulle det gås ut i lekparken. Kosta vad det kosta vill.

Nike var med på noterna och lillasyster och hon fick upp världens fart på gungorna. I säkert tio minuter gungade flickorna medan jag satt och njöt i grässlänten. Idyll!


Sedna ville stora fröken åka rutschkana. Hon var lite feg för en gångsskull och tvekade länge trots lillasysters uppmuntrande ord. "Åk då Nike, hur svårt kan de va?". Tillslut tappade hon väl greppet och svischade ner. Och fick smak på farten så hon åkte några gånger till, tills plötsligt fan flög i henne och hon tvärvände och stack iväg över kullen, barfota. Skorna hade hon tappat vid gungningen. Och jag efter, med dojjor så det gick bra att komma i kapp innan hon hunnit för långt. Jahapp. Det var den lekparksvistelsen det. Men jag känner mej rätt nöjd och kompetent ändå. Utifrån mina förutsättningar :)

Vi köpte kåken!

Jag vet inte hur länge vi tittat på hus, men en mäklare blev till slut utbränd ialla fall. Hoppas det inte beror på oss;) Vi har inte kunna matcha buden i de områden vi vill bo. Hus kan man bygga om och ut men läget är det svårare att göra något åt.

Och plöstligt en dag klev vi in i ännu ett drömhus, jag faller för nästa alla kåkar. Det är väl drömmen om en egen täppa mer än att husen är fantastiska. Kär i kärleken liksom.

Det är inte lätt för en familj som vår att bo i lägenhet. Vi hörs. Och det har varit ett surrande stressmoment hos mej maken varje gång någon av våra stora tjoar och lever om. Och de hittar då på grejer också... Ingen av de två autisterna gillar att sitta stilla. Malcom med sin adhd allra minst. Han vill hoppa, studsa och stånga både soffor och sängar. Vi lånade en studsmatta på lekoteket på habben. Kanon! Tyckte vi. Men det tyckte inte grannarna och snart ringde en vänlig man från HSB och berättade att det störde. Och de blir ju inte lättare med åren heller, så när 40 kilo Nike tar i och studsar matta då hörs det! '

Malcolm älskar att hoppa på rumpan och en stor pilatesboll á la Lala i Teletubbies blev perfekt att sitta på när man spelar tv-spel eller kollar film. För ökad effekt tar man i med foten och trycker ifrån mot elementet så rören skakar, tyckte gossen. '

Och så fick vi ta dit kommunens bostadsanpassare. Igen. Vi kliade oss i huvudet alla tre, bostadssnubben, arbetsterapeuten och jag. Elementskydd? Nja, det riskerar att stöta i elementen och då blir det etter värre. Vi provade att möblera om och det hjälpte lite grand. Han gillar dock fortfarande att sitta vid fönstret på sin boll och kolla ut på vad som händer på gården. Han har också ett speciellt ljud för sej hela tiden. Jag tror inte ens han vet om det själv. Ylar så man har hör honom ända till parkeringen bakom grannhuset. Av pur glädje men ändå. Ibland skäms jag, lite, vill ju ha en son som uppfattas som så normal som möjligt. Som inte sticker ut och får folk att vända på huvudet när man går förbi jämt. Men oftast så antingen skiter jag i det eller så tänker jag inte på det överhuvudtaget. Vem orkar gå omkring och be om ursäkt för sej jämt och ständigt?

Nikes bästa sysselsättning - förutom youtube - är när det tinar upp och barnen börja leka i parken nedanför balkongen. Där står hon tills sista ungen är inne. Och vi kan inte gå ut. Om jag är ensam finns inte en chans att jag skulle kunna hålla reda på de båda själv. Malcom vill inte ens leka ute med syskonen. Om pappa är med vill han ha honom för sej själv och att de ska dra iväg till bäcken och kasta sten.

Nike är lömskare än lömsk och kan tvärt vända på klacken och kuta åt något håll. Så vi kan inte gå ut till lekparken som en enda happy family.

Men nu har vi äntligen köpt hus alltså! Jag tror ingen som inte är samma situation kan fatta hur mycket det kommer att betyda för vår stora, annorlunda familj. Att kunna gå ut på gården med barnen. Ja, vi kommer få ett staket - eller stängsel snarare- runt hela tomten och en grind med tvåhansfattning så man inte behöver ha ögonen på dem varje sekund. Att kunna sätta ut tusen studsmattor så de inte behöver hoppa sönder sängarna och soffan ännu mer. Att inte behöva bry sej om de kliver upp halv fyra och vill bada. Det är vårt! Och vi kommer få en helt ny tillvaro, allihopa!

Ps: rummet ska bli vårt sovrum i sinom tid, så snart tantens grejer är väck:)