Walk of shame tillbaka till skolan

Är det bara jag som får skämmas och hämta hem mina barn ibland när jag bedömt att de är friska nog att gå till skolan - och så ringer personalen en stund senare; "Hon är så snorig och hostig, vi tycker inte att hon orkar vara i skolan". Åh, vad man känner sig dum! Och det händer bara mina stumma kids. De som inte kan säga hur de mår eller om det har ont någonstans. Allt jag har att gå på är febertermometern och allmäntillståndet. Om hon orkar hoppa studsmatta och har sina vanliga pigga ekorrögon - ja då skickar jag iväg henne. Och ofta funkar det ju - men de gånger jag får åka tillbaka är så skamliga. Jag känner mej som en dålig mamma som vill gå på jobbet till varje pris - kosta vad det kosta vill. Men så är det inte! Jag har bara så skitsvårt att bedömma om de är sjuka eller inte. Mycket lättare med de två yngsta som kan berätta om de känner sig dassiga. "Mamma, jag har så ont i halsen - det känns som en tagg när jag sväljer". Done deal och lillan får vara hemma.  Och de har jag heller aldrig fått hämta hem efter halva dagen på grund av sjukdom. Ibland säger småsyskonen att de önskar att storesyskonen inte var autistiska eller åtminstone så pass lite att de kunde prata. Ibland är jag böjd att hålla med. I smyg.

Cp-bananer

Nickan surfar själv på youtube. Vi förstår inte hur lilla stora gumman lyckas eftersom det ser ut som om hon helt random drar fingararna över tangentbordet. Men Nike hittar rätt precis- på sekvenserna - efter att vi lagt till Pippi till favoriter. (Det är likadant med Mackan, han bara sveper över bokstäverna och så vips är det Bananer i pyamas on the go.) Även när hon kollar på dvd hittar hon exakt det hon vill se på Bamse. "Ör!" säger de i åsneavsnittet. Som hon helst ser på norska. "Kör", ska det naturligtvis vara när åsnan ska tävla mot hästarna - men det är förmodligen klippt så att k:et försvinner. Och om Nike får bestämma kan hon sitta och fnissa och spola fram och tillbaka hur länge som helst. "Ör!".
Teletubbies är en annan klassiker som aldrig blir omodern, enligt fröken Högdahl. Fast varför hon vill sitta och se när det regnar på Lala om och om igen - samtidigt som hon gråter och gråter - det övergår mitt förstånd. Men det är klart. Riktigt stor konst berör.
Hetast just nu enligt Malcolm är alltså "Bananer i pyamas". Och det ska gärna vara klippet "cp-bananer", där ögona på B1 och B2 snurrar runt som ett lotterihjul på tivoli. Och så är hela avsnittet rosa-rastrerat. Kanonkul för gossen visst.

Jag antar att det är ett så kallat oönskat beteende och vi bryter in ibland. Men när jag får som mest uselt samvete för att de har sådan tillgång till sina datorer och spel så tröstar jag mej med att de jobbar och presterar så otroligt hela dagarna på skolan. Kan de då få slappa framför datorn som vilken annan teen som helst ett par timmar innan sängdags?

couchsurfing

Genom en autistfacebookgrupp fick vi kontakt med kille och hans son. Eller egentligen frågade pappan alla i gruppen om det fanns intresse av att han sonen E kom för att kinesa och utbyta erfarenheter ett par nätter i sommar i olika delar av Sverige. Stursk som jag är efter att blivit coachad av Blossom och offentligt uthängd i diverse situationer hintade jag maken som direkt nappade på förslaget.


Det här var i våras eller tidig sommar snarare. Vi hade nyss flyttat in i nya huset/renoveringsobjektet men vadå....finns det tak över huvudet så finns det stjärterum. Så det så. Det fanns dock ingen fungerande toalett och avloppet lämnade en hel del att önska så källarn svämmade över ett par gånger.


Ja, och då kom vi aldrig så långt som till att ens börja tänka tapeter eller packa upp kartonger. Ungefär så låg läget när stackars J och E skulle dyka upp.


Dessutom fick jag ynnesten att få jobba med det jag allra helst vill här i världen så något vidare sällskap skulle vi heller inte bli under besöket. Men skam den som ger sig och killarna kom hem till oss.


Det tog ungefär hela besöket innan jag hann landa och inse att jag bjudit in en vilt främmande man med sin bedårande son för att dela vårt kaos i två nätter. Jag är väl inte den mest begåvade rent socialt alla gånger och kan var rätt blyg och distanserad. Faktiskt. Så det var väl inte förrän vid adjö-kramen på tågstationen som jag slappnade av och kände att "Fan, kan de inte stanna en vecka?" Så man liksom hinner slappna av. Det gjorde de såklart inte utan for vidare till andra, mer strukturerade och hängivna föräldrar.
Skämt å sido så är jag väldigt stolt över att jag vågade kliva ur boxen och nästan blotta alla skavanker vi har i vår knasiga familj, för en främling.
För vet ni vad; jag lärde mej en massa saker och blev modigare på kuppen. Och inte minst fick vi kliva in i deras liv ett ögonblick - och de i vårt.

Barnatro

I en förort till en mindre håla i södra Sverige gick larmet en dag. Pedofil har kidnappat ett barn. Blåljus och sirener, röda vågen och iväg med Kling, Klang och hela kånkarongen. Tidningarna ringer polisen för att kolla vad som händer. Hela arsenalen drar man på med. Det här är ju fruktansvärt! Polisen har inte tid att snacka med journalister, här ska jagas barnarövare.
När man kommer på plats visar det sig att det varken handlar om barnarov eller pedofili. Det var ett litet barn som var ute och gick. En utvecklingsstörd man följde efter, tog barnets hand, pussade på den och sa den var fin. Sen gick han.
Barnets föräldrar fasade och polisanmälde. Folket tyckte att man fick ju förstå att de blev rädda. Jag suckar och tänker först; vi föräldrar måste visa våra barn att alla människor är olika knäppa och man behöver inte gilla alla. Men man måste tolerera alla sorter.
Sen kom jag på att det var föräldrarna som gick i taket högst. Alltså måste jag och alla andra med funktionshindrade ungar av varierande slag, eller som har andra i vår närhet som avviker från normen - vi måste utbilda de som inte vet. De som inte vet att det krävs olika sorter här världen. Vi måste tvätta bort stigmat kring alla förbannade bokstavskombosar. Bara för att killen har aspberger kommer han inte att gå lös med basebollträ på din son. Jag lovar.


Om en snubbe med "mycket liten hjärna" tycker ditt barn har en gullig hand innebär inte det att han sedan kommer att våldföra sej på henne. Jag lovar.

Alla dessa queers

De har sina små egenheter de här kidsen. De gör så konstiga saker ibland att man måste garva åt alltihop. Och det går liksom inte att förutse eller ens försöka parera heller. För vem kan på förhand ana att en hamburgare blir till ved i Värmospannan, till exempel? Det var precis vad som hände häromdagen hemma hos oss ialla fall. En vedeldad Värmospanna fanns i huset vi köpte och den använder min energisnålande make till att värma upp vatten till tvättmaskinen med. Häpp! Det är faktiskt sant... I alla fall så var det dags för en laddning smutstvätt igen och eftersom det är alphahanens uppgift i det här hushållet så gick han åstad och tömde badkarsvattnet ( jag veet...) i Värmosen och tände på. Men den här gången tog det sej inte som det brukar. En svada nog att få fyr på den suraste ved kom ur makens mun, men icke. När han så kikade in i vedluckan upptäckte han anledningen till eldbristen. Ett stycke - i Malcolms tycke äcklig får man anta - hamburgare hade han pulat in för extra bränsle. Problem solved för den här gången.
Eller det senaste återkommande påhittet. Han har börjat riva sönder tyg av alla de slag. Just som ticset att knåpa på sår tills de ser ut att vara angripna av mördarbakterien avtagit - då ersätter han det med något annat. Just nu är det varenda täcke som kommer i hans väg som strimlas. Även kalsonger ligger risigt till. Det är irriterande men framförallt farligt eftersom han dessutom tuggar i sej vadderingen ur täckena.
Ja, och så såg vi att han blivit lite lat och inte orkar ta sej upp för källartrappan för att kissa. "Varför skulle jag det", menar han när tvätthinken står här nere oanvänd bitivis?
Fröken Högdahl har börjat gråta så fort jag ska duscha eller bada. Hon hade en sådan period ett tag tidigare och nu är det dags igen. När mamma tar på födelsedagskostymen och hoppar i bad gråter Nike så att alla ska förstå det förskräckliga som händer. Psykologens råd på habben var att låsa dörren. "Så hon slipper se eländet" som hon uttryckte det. Det hjälper inte. Bilderna har etsat sig fast antar jag.
Det tar aldrig slut. Det är det ena vi är säkra på.
Men som de kanske skulle ha sagt om de kunde; We 're here, we have queers, get use to it.

Om ni ser en barfota tween iklädd napp och tröja kuta mot motorvägen; Fäll henne är ni snäll!

Vi köpte kåk. Det är en dröm och ett måste sedan länge. Familjen Bulleråbång kan inte bo i lägenhet, så är det bara. Vi har varit isolerade sommar efter sommar eftersom det är ett projekt bara att ta sej till lekparken med alla fyra barnen. Somliga vill helst vara så långt från övriga syskon som det bara är möjligt och gärna med pappa. Medan andra tycker att det är jagis-läge. Jämt. Det gäller främst autisterna såklart. Därför var det en befrielse och en början till ett nytt liv när vi äntligen fick köpa ett hus som vi skulle ha råd med och som dessutom låg i samma område som vi bodde i. Joy! Efter en hel del "Ifs" and "buts" satt vi slutligen där. På vår mossiga terass och bara njöt av att kunna vara ute!

Staket har man visst rätt till med inte bara en utan två knasluvor så kommunens tjänstemän kom hit, mätte och donade och efter lite debacle blev det grönt ljus för Gunnebostängsel. Kruxet var att vi själva måste förbereda, ta bort det trasiga ganla staketet och alla syrenbuskar. Inte förrän i augusti var det aktuellt med montering. Jahapp. So be it. Vi flyttade in den första juni . med studsmatta och allt. Det gick väl en dryg vecka innan den första rymningen var ett faktum. Jag trodde i min enfald att det skulle gå att ha ett fönster smygöppet i vardis/sovis. Maken blev mäkta förvånad när Malcolm knackade på, på altan dörren. Han hade helt enkelt sett sin chans och hoppat ut genom fönstret för att hämta något. Men som tur var ville han visa det för pappa direkt. Annars vette tusan...

Rymning nummer två var mer av slarv-karaktär eller ska vi säga mänsklig?

Det sista skulle baxas från lägenhet till hus och medan jag stod och diskade ville en av hantverkarna diskutera avfartsuppgrävning (ja, det tog stopp i avloppet ett par dagar efter att vi flyttat in och det måste åtgärdas).

Som alltid gick jag ronden i habitatet mellan varven men den härgången stod ingen Nike vid sin dator eller tv och tittade. Snabbkoll inne men ingen tjej. "Har du sett Nike" frågade jag maken på gården. Det hade han inte och panik uppstod. Det hade väl gått 30 sekunder sedan jag såg henne sist. Ut på gatan. Och ett hundratal meter bort syndes en tunt klädd autist älga bortöver på sitt speciella vis allt närmare den stora vägen. Och maken efter. "STANNA, NIKE STANNA" vrålade han så det ekade över hela kvarteret. Och bruden vände och började gå mot sin chockade far. Hon går inte att lita på men den här gången funkade det. Tänk ettåring med en elvaårings fysiska kapacitet.

Under den här månaden har vi haft tre allvarliga incidenter. Rymning nummer två var den värsta och det är nästan så att jag vill skicka maken på behandling för chock.

Jag arbetade, dåliga mor, och maken var hemma med kidsen. Ja, lite dåligt samvete har jag ju. Jag älskar det jag jobbar med nu - reporter - det bästa som finns. Det ger mej en chans att få vara Ingela några timmar och inte bara MammaIngela.

Som vanligt ringer jag hem för att höra om allt är bra. Maken svarar och är helt chockad i andra luren. Då berättar han att Nike i ett obevakat ögonblick försvunnit. Allt blod rinner ner i tårna på mej där jag sitter på kontorsstolen. Jag blir, vit, kall och får hjärtklappning. Jag får veta att hon hade kommit till rätta men det var på jäsken.

Niklas fick ta itu med något gällande storebrorsan, också autist, och under den stunden passade fröken på. Hon drog.

Maken skannade området snabbt men ingen flicka syntes till. Jo, förresten - längst bort på vår gata kutade hon. Och maken tog upp jakten. Den här gången lydde hon inte stanna-kommandot. Tvärtom. Det blev bus av alltihop. Hon fick ännu mer fart under barfötterna och snart närmade hon sej den mest trafikerade vägen innan motorvägen. Grannfrun hade försökt få stopp på henne utan att lyckas. Niklas skrek åt förbipasserande "Stoppa tjejen" men ingen lyssnade eller hann fatta vad som höll på att hända. Tills en cyklist hörsammade hans vrål och faktiskt satte P för rymmaren. I chock tackade Niklas hjälten och sedan stapplade far och dotter hemåt. Där fanns storebror ensam och inlåst för att inte han skulla hinna sticka också. Plötsligt fick Nike väldigt besvärligt att gå barfota och ojade sejhela vägen hem.

Så: Om ni ser en barfota brud i tidig tonår, iklädd endast småbyxor, t-tröja och med napp i mungipan, löpa längs gatan på väg mot motorvägen, snälla stoppa henne. Fäll henne, använd lasso eller vadfan som helst.

I augusti får vi staket. Tills dess sitter vi inne och hoppas att ingen rymmer igen.

Att sälja en lägenhet

Vi köpte som sagt kåk. Det tog en massa år av vojne och vi blev överbudade gång efter annan. Men tillslut slog vi till. Då återstod bara bestyret med att försöka sälja en lägenhet. Let the show begin, dags för visningar.

Från början skämdes jag alltid och förklarade alla konstigheter med vår lägenhet. "Ja, jag vet men vi har två autistiska barn så därför är det haspar både här och där..." Och så vidare. Och det tar på kan jag lova, att utlämna sådana intima saker för främlingar gång på gång. För varje gång trodde vi ju att det här var presumtiva köpare.

Som vanligt sprang lille M omkring och "yh,yhyh":ade på sitt guturala sätt medan lilla N gick med fingrarna i örona, tuggandes på en napp. Elva år gammal.

Och så vi då, som försökte se svala, leende och pålitliga ut däremellan.

En dag kom en eventuell köpare som själv har ett funktionshindrat barn. Och då åkte axlarna ner på både maken och mej. Den personen blev impad över att vi inte hade låsta garderober och berättade att när de skulle sälja sitt hus så åkte den ena partnern ut med barnet i fråga för att denne inte skulle hinna stöka till det för mycket efter deras "sälja-städning". Och då blev jag en annan Ingela. Inte en ängslig ursäktande människa utan avslappnad, off gard och naturlig.

För jag har alltid känt skam över att jag inte kan hålla ett spotless hem, och undrat vad det är för fel på mej? Men jag har insett att när andra lägger tid på att putsa lister och damma prydnadssaker håller jag som bäst på med att försöka undvika att somliga toalettdyker eller river ur skafferiet. Tur man inte har lagt ribban så högt.

För hur brukar det stå på bonaderna? "Hellre lite skit i hörnorna än ett rent helvete". Amen to that.