Då klättrar de på väggarna - bokstavligen

Det är lite tabu att skriva om det jag tänker göra nu. Men tackvare kontakt med andra föräldrar har jag förstått jag/vi inte är ensamma om att känna så här. Varje lov och längre ledighet från skolan kan ibland vara skitjobbig rent ut sagt. Och så får man ju inte känna! Missförstå mej inte, det bästa jag vet är när vi får ha semester tillsammans och åka till vår secluded lilla strandremsa i grannkommunen till exempel. Men det blir en klump i magen också varje gång glada semesterlappar skickas hem från skolan.

För jag vet att då blir det till att jobba dygnet runt utan paus. Och de små syskonen blir begränsade i sitt rörelseutrymme. Om maken och jag har semester omlott eller i omgångar blir vi sittande inomhus hela dagarna. Come rain or sunshine. Det är ett helt omöjligt projekt för mej att ens ta med klungan ut i vår lekpark. Vi kan inte åka och köpa mjölk om det fattas, jag kan inte gå ut med soporna, och så vidare. Snyft vad det är synd om mej. Not! Det är inte ömkan jag är ute efter men jag tror det kan vara svårt att förstå hur det kan vara om ingen berättar hur det är eller om man inte upplever det själv: )

Alla barn gillar rutiner och autister är stora fans av en inrutad, förutsägbar tillvaro. Därmed inte sagt att livet inte ska variera för dem, men varje förändring ska implementeras med tydlig framförhållning. Varje sommar- eller jullov går de tillbaka i sin utveckling, så är det. Det knappar de in igen tackvare proffsen på skolan, men maken och jag är blott föräldrar och inte pedagoger. Vi fixar mest markservicen och det är nog så arbets- och tidskrävande.

Nu var det dags för novemberlov. Så efter en helgs ledighet skulle de även få vara hemma måndag och tisdag. Maken måste jobba och jag fick vara själv med kidsen. Måndagen gick bra, även om det märktes på de stora barnen att de var understimulerade. Tydligast visade fröken att tillvaron var rätt boring och att det var ett glapp i hennes "biologiska schema".

När tisdagen kom slog tristessen ut i full blom för min lilla stora älva. Så tyst och söt. Och så mycket mayhem som hon kan orsaka, jeebuz, som Homer skulle ha sagt: )

Det började med morfar fick rycka ut som barnvakt då jag inte ville missa ett möte på jobbet. Jag gav stränga order om att ingen fick gå ut eller in förrän jag kommit hem, det är så lätt att glömma att låsa, sen for jag iväg.

När jag kom tillbaka kort senare ville Nike se en film på video. Den funkade inte och då uttryckte hon sitt missnöje genom att helt enkelt strunta i att gå på toaletten innan hon kissade. Hon har gjort så förut, det ska gudarna veta, men det känns som om det var ett tag sedan nu. Nåväl, dags att bada tjejen. Uppmärksam som hon är fick hon genast korn på att badrumsskåpet var öppet. Sagt och gjort, här ska nagellacken få bada. Jag hann precis hejda leken innan badrumsskåpet blivit länsat.

Bruden hade badat färdigt och började därefter klättra upp för handdukstorken, något hon är väl medveten om att det är "fel". Hela tiden fnissande under sina hyss.

Sen blev det oroväckande lugnt och då ska man dra öronen åt sej, det vet varje förälder. Mycket riktigt. Jag hittade henne på väg upp i brorsans bokhylla med något litet metallföremål i munnen. Min skräck efter att ha suttit med henne på akuten i nio timmar med en femkrona på tvären i halsen!

Sedan kissade hon ett par gånger till utan att besöka toan och rundade av en heldag med ett braak inifrån storebrorsans rum. Hela legobacken upp-och-ner. Pyttesmå legobitar från makens barndom (med tillhörande damm antar jag). Underbart om man heter Nike. Ljudet, känslan och mammas omedelbara uppmärksamhet.

Sedan var det dags för medicinen, gud ske lov. Och inbäddad i nutella, först krossad i mortel, slank den ner i ett huj. Phiu!

Nu när hon ligger där och snusar så förnöjt, nybadad för tredje gången, tvärs över hela vår trippel säng är det svårt att tro att hon kapabel till så mycket ståhej.