Vi hade tänkt packa in hela klabbbet i Seaten och sticka till Stockholm på minisemester som avslutning på novemberlovet.
Malcolm har frågat efter "hotellet" i flera veckor nu. Han tycker det vore på tiden att han fick lite semester. (Nike vill gå steget längre och tecknar "båt", pekar på bilder av kryssfartyg och visar med all önskvärd tydlighet att hon, liksom jag, längtar efter englands-semester.)
Vi har ett favorithotell, Scandic Infracity, som har rum stora nog att svälja en familj i vår storlek och som inte kostar skjortan på weekends. De har dessutom långa rulltrappor och vatten med fiskar i inomhus. Något för alla barn alltså. Inte att förglömma, den för oss, perfekta poolen.
Men. Det finns också ett Barnens Hus i alldeles i närheten och där har de en i Malcolms tycke perfekt kombination av rulltrappa och hiss bredvid varandra. I alla år som vi åkt till just detta hotell har höjdpunkten för Malcolm varit när han får rå om pappa alldeles för sej själv och sticka dit för att stå och flaxa i en timme eller mer. Något de också alltid gör, annars blir Malcolm så utom sig att det är ohållbart. Ibland får han inte sin vilja igenom så snabbt som han önskar och då är han så olycklig att han nyper och biter, mej eller maken, tills vi lyckas avleda honom eller det blir möjligt att gå dit.
Förra gången vi var ner tog de sin vanliga runda efter ett tag, och Malcolm var lyckligare än en neurotyp på julafton.
Den här gången gick det inte länge förrän det i hissen låg en lapp, när den kom till entreplanet. "Lek inte med hissen", stod det på lappen. Maken är ju som han är och gossen fortsatte fnissa och hoppa vid slutet av rulltrappan. Rätt som det är far handen ut och han trycker upp hissen. Igen. Han gör det inte hela tiden utan när maken för någon sekund släpper garden. Inga kunder blev hindrade och han "lekte" inte med hissen. Han har lite tics som gör att han bara mååste trycka på en knapp om han ser den. Och är man inte riktigt med då hinner han såklart.
Jaja, det dröjde inte länge förrän en personal kom och skulle skälla på den ouppfostrade pojken, varpå maken förklarar funktionshindret för henne. Han säger att Malcolm inte leker med hissen, att han bara trycker på knappen i obevakade ögonblick. "Han hindrar andra kunder", tycker den anställde då. Och då tycker maken att de borde slipa på sitt kundbemötande något. "Det går åt för mycket el", försöker personen då. Maken håller sej, gud ske lov, rätt saklig och vidhåller att de varken stör eller hindrar någon och att han gör sitt bästa för att Malcolm inte ska trycka mer på knappen. För att gör en lång historia lite kortare så hotar de ta dit vakten. Då ger maken upp och tar en frusterad kille vid handen och går tillbaka till rummet.
Vi kan inte åka på weekend-semester till vårt favvo hotell någon fler gång. Det skulle aldrig gå, Malcolm would tear the place down om han inte fick göra sin och pappas utflykt till Barnens Hus. I njugg och ren och skär uppgivenhet tänkte vi båda att "Fan, egentligen skulle de fått ta dit en vakt". Undrar hur det skulle sluta?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar