Om man inte kan gå till skolan själv eller åka kollektivt ensam, även om man fyllt tretton år finns det en finfin lag - lss - som ska ordna så att tonåringen kommer hem ändå. En utmärkt lösning för oss föräldrar till barn med funktionsnedsättning. Både Malcolm och Nike har åkt med skoltransport tidigare år, när skolan låg i ett annat bostadsområde. Underbara chaufförer i bussar anpassade för barn med extra klåfingriga fingrar och kanske utan talat språk. Jag visste alltid vem som skulle hämta och lämna, mobilnummer till förarna, och de hade mitt - ifall det hände något på vägen, och någon av oss blev sena.
Och gubbarna som körde var pålästa om varje barns problematik och de allra flesta var alltid så goa och glada. Man märkte att de älskade sitt jobb och de knasiga ungarna som de körde omkring med.
Nu har kommunen tänkt ut något riktigt fiffigt. Stordrift. Vacker tanke - att bussarna och chaufförerna ska serva alla som är berättigad transport under dagen.
Ett litet problem bara - nu går det inte att få transporttider som passar föräldrarnas arbetstider. "Nej, vi kan inte hämta klockan 7.20. Tidigast fem i åtta." Jag: Men jag börjar ju klockan åtta och då ska jag hinna lämna de två yngre barnen på skolan innan. "Nope.". Inte heller fungerar det så att de kan skjutsa hem kidsen klockan 16.45 efter att maken slutat sin arbetsdag. "Nä, då blir det färdtjänst, sörrö". Ungefär.
Så mitt förslag är att man lägger ner skoltransport helt och hållet. För inte 17 ska väl de bestämma när jag ska jobba? Och - jag är ledsen men just nu är varken Malcolm eller Nike mogna nog att åka i en vanlig taxibil. Malcolm bara måste trycka på alla knappar som finns, han knäpper lös sig och vevar ner rutan och slänger uut grejer. (Jag fick tillbaka mitt gymkort efter att nån vänlig själ hittat det på Timmervägen och lämnat in det på gymmet.) Och Nike måste man hålla i handen till och från bilen - annars sticker hon. Hur ska jag kunna lita på att taxicahffisarna förstår hur viktigt det är? Och rutiner är viktigt för mina glin - visst de ska lära sig att livet inte är rutin - men vissa ramar gillar vi ju alla. Gah. 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar