Lss. Tss...

För längesedan när folkpartiet fortfarande hade ett hjärta - innan snällismen skulle stampas sönder med militärkängor - infördes Lss (lagen om särkilt stöd). Det är allt från avlastningsboende till personlig assistans.
Våra två stora behöver alltid ett "jag" med sig eftersom de inte har talat språk och är orädda för faror med mycket, mycket mera. Det var hög tid att ansöka om personlig assistans.
Men istället för att känna att försäkringskassan finns där för oss, för att hjälpa oss att hitta rätt bland rättigheter och skyldigheter känns det som om man står med kepan i hand och bugar inför O store myndighet.
Vi hade ett första möte med utsedd handläggare härom veckan. Hon hade varit borta från sitt arbete en längre tid och detta var hennes första utredning med nya direktiven. Så hon "kände sig lite ringrostig" som hon uttryckte det. Kändes så där. Det var ju vår första också nog hade det varit skönt med någon erfaren. Men, men hon får säkert uppbackning om hon är osäker på nåt, tänkte vi.
När vi kom dit låg två luntor -  på 16 sidor vardera - med frågor att besvara. 
Vi hade tagit på oss pansar för att kunna koppla bort att det var våra två älskade knasisar som vi skulle berätta om allt de i n t e kan. Och med kassans trackrecord så är det kanske inte så konstigt - de får mest på tafsen i förvaltningsrätten när det gäller medborgare som överklagat - att vi var lite på vår vakt.
Frågorna var minst sagt intima - och ganska svåra att svara på många gånger. "Hur många gånger om dagen går han på toaletten?" "Hur lång tid tar det att duscha honom?" "Ta på kläderna närmast kroppen?" "Hur länge är han uppe på nätterna?"
Frågorna var utformade utifrån fysiskt funktionshindrade, den problematik som autister har fanns inte i beräkningarna. Ändå är det en personkrets som är berättigad till peronlig assistans.
(Och det är förövrigt likadant i skollagen - autisterna finns inte med i den. Men det är ett annat blogginlägg.)
När timmen var över för vår träff hade vi knappt blivit kvar med Malcolms ansökan, Nikes var helt orörd. Vi lovade att återkomma med läkarintyg så snart vi fått dem efter läkarbesöket på habben.
Så nu sitter vi här och tummar på två intyg som beskriver vår gullefjun helt korrekt - hur han har måttlig ratardation och hon svår dito och så vidare. Ingenting om hur glada och positiva de är, hur mycket Malcolm gillar att kramas, hur han kan skratta tills han kiknar om man säger "bajs". Och hur otroligt vacker min tonårstjej är med de pigga ögonen och gluggen mellan tänderna. Ingenting sånt. De som fuskar till sig assistansersättning, de som kan sitta ned och spalta upp allt elände utan att det rör de i ryggen - det kan de göra för att de inte har en aning om hur det är att vara funktionsnedsatt eller mamma till en knasluva.