Summa sidvisningar

måndag 12 november 2012

Lss. Tss...

För längesedan när folkpartiet fortfarande hade ett hjärta - innan snällismen skulle stampas sönder med militärkängor - infördes Lss (lagen om särkilt stöd). Det är allt från avlastningsboende till personlig assistans.
Våra två stora behöver alltid ett "jag" med sig eftersom de inte har talat språk och är orädda för faror med mycket, mycket mera. Det var hög tid att ansöka om personlig assistans.
Men istället för att känna att försäkringskassan finns där för oss, för att hjälpa oss att hitta rätt bland rättigheter och skyldigheter känns det som om man står med kepan i hand och bugar inför O store myndighet.
Vi hade ett första möte med utsedd handläggare härom veckan. Hon hade varit borta från sitt arbete en längre tid och detta var hennes första utredning med nya direktiven. Så hon "kände sig lite ringrostig" som hon uttryckte det. Kändes så där. Det var ju vår första också nog hade det varit skönt med någon erfaren. Men, men hon får säkert uppbackning om hon är osäker på nåt, tänkte vi.
När vi kom dit låg två luntor -  på 16 sidor vardera - med frågor att besvara. 
Vi hade tagit på oss pansar för att kunna koppla bort att det var våra två älskade knasisar som vi skulle berätta om allt de i n t e kan. Och med kassans trackrecord så är det kanske inte så konstigt - de får mest på tafsen i förvaltningsrätten när det gäller medborgare som överklagat - att vi var lite på vår vakt.
Frågorna var minst sagt intima - och ganska svåra att svara på många gånger. "Hur många gånger om dagen går han på toaletten?" "Hur lång tid tar det att duscha honom?" "Ta på kläderna närmast kroppen?" "Hur länge är han uppe på nätterna?"
Frågorna var utformade utifrån fysiskt funktionshindrade, den problematik som autister har fanns inte i beräkningarna. Ändå är det en personkrets som är berättigad till peronlig assistans.
(Och det är förövrigt likadant i skollagen - autisterna finns inte med i den. Men det är ett annat blogginlägg.)
När timmen var över för vår träff hade vi knappt blivit kvar med Malcolms ansökan, Nikes var helt orörd. Vi lovade att återkomma med läkarintyg så snart vi fått dem efter läkarbesöket på habben.
Så nu sitter vi här och tummar på två intyg som beskriver vår gullefjun helt korrekt - hur han har måttlig ratardation och hon svår dito och så vidare. Ingenting om hur glada och positiva de är, hur mycket Malcolm gillar att kramas, hur han kan skratta tills han kiknar om man säger "bajs". Och hur otroligt vacker min tonårstjej är med de pigga ögonen och gluggen mellan tänderna. Ingenting sånt. De som fuskar till sig assistansersättning, de som kan sitta ned och spalta upp allt elände utan att det rör de i ryggen - det kan de göra för att de inte har en aning om hur det är att vara funktionsnedsatt eller mamma till en knasluva.

4 kommentarer:

  1. Helena Ekeström12 november 2012 01:30

    Känner så igen mig hur JOBBIGT det är att behöva förklara allt som Henrik inte klarar å allt som är negativt. Det är då man bara vill skrika ut och tala om hur go å härlig han är å att jag är stolt över att vara mamma till min lilla/stora knasluva :)

    SvaraRadera
  2. Ingen som inte varit där själv kan någonsin förstå. Jag tycker att du är helt otrolig som delar med dig. Själv sitter jag och håller tårarna tillbaka efter morgonen from hell och ditt inlägg. Eller tillbaka och tillbaka; jag läcker som ett såll...
    Kram
    Johanna

    SvaraRadera
  3. Hej, känner väldigt väl igen er problematik från många av våra kunder (arbetar på ett assistansbolag). Vill inte tränga mig på men det finns idag bra hjälp att få kostnadsfritt från många assistansbolag. Ni får professionell hjälp och ni blir avlastade i processen. Handlar om att ni ska få RÄTT antal timmar = den hjälp ni behöver, inte så många timmar som möjligt.

    På www.assistanskoll.se kan du hitta en lista över företag som har jurister (se bara till att det är utbildade jurister och att det inte kostar något). Om du redan kände till det här så ber jag om ursäkt och önskar er lycka till i processen, stå på er!

    Jonatan (arbetar på Humana)

    SvaraRadera
  4. JAg känner så igen mig i det du skriver. Vår buse har Angelmans syndrom och är mycket rörlig och påhittig och talar inte. Och det är så svårt att förklara hur han är och hur lång tid allt tar. Det beror ju liksom på humöret. Och tyvärr så har inte FK varit läskunniga i vårt fall. Vi har bifogat socialstyrelsens info om syndromet där det står att de har grav sömnstörning, vi har haft läkarintyg m.m. Ändå har de bara gett oss 30 minuter assistans/per natt.... Just nu håller FK på att utreda en större ansökan från oss. För vem vill ha ett jobb som är 30 minuter per natt....
    Lycka till
    Malin
    http://www.bubb3n.se

    SvaraRadera