Just nu svämmar sociala medier över av knäckbilder, pepparkaksbakar och rocky road-godis i söta glasburkar med handskrivna etiketter. Sånt kan ju få vemsomhelst att gräva ner sig i Leila-komplexgropen och inte komma fram förrän till påska. Frågan var då vem i piip som gör allt detta? Vad är det för folk egentligen som håller på med saffransbak och drejar egna julkulor?
Det ska jag tala om. Det är sådana som tillexempel.
Vår familj är till vardags verkligen familjen annorlunda. Jag skulle kunna rada upp hur mycket som helst som är medelmåttigt för oss men oerhört exotiskt för andra. Familjen Högdahl består av mamma, pappa, barn, barn, barn, barn. Fyra av sex är normalstörda, två är särskilt sällsynt autistiska. 16-åringen och 14-åringen. Och även om inte alla kan känna igen sig i vårt liv så vet man säkert nån som begåvats med en knasluva.
16-åringen äter bara ost om den är rund och diggar rulltrappor skarpt. 14-åringen lider av getskräck och vill att allt som ska hända (och inte hända) under dagen eller för all del ett par dagar framåt, ska ritas ner på papper. Kylskåpet måste vara låst annars länsas det och grindar och staket håller rymmarna på säkert avstånd från farliga bilarna och annat spännande. Med mycket, mycket mera.
Så för att kompensera vår knasiga tillvaro gör jag mitt bästa för att överkompensera till de andra syskonen – som ju får stå tillbaka rätt mycket, vilket ger både mej och farsan urdåligt samvete – och därför vräker jag på när kommer till högtider osv.
Även mitt genustänk som jag var så tvärsäker i innan jag fick barn får stryka på foten. Klart jäntan ska ha rosa och grabben leka med bilar. De ska ju få känna sig så normala som de bara går. De ska få passa in om det så är det sista jag gör.
Så till jul ska här bakas. Problemet är bara att jag är totalt jävla värdelös och blir dessutom stående med 4/5 delar av degen när kidsen sedan länge lämnat pepparkakeland.
Och jag gillar verkligen inte att baka heller. Lik förbenat sätter jag degar som slutar med att 9-åringen får trösta ”det spelar faktiskt ingen roll hur bullarna ser ut, huvudsaken att de smakar gott”.
Lillan älskar knäck så det bara måste vi koka. Och smeten stod på spisen i enochenhalvtimme. Utan tillstymmelse till att vilja stelna. De flöt ut i formarna som en beige äggula trots att de stod på frostig brokvist hela natten.
Det är alltså sådana som jag som håller på. Överkompenserarna.
Nästa jul firar vi på habben – barn och ungdomsneurohabiliteringen – det är vår ambassad. Där är det ingen som höjer på ögonbrynen när Mackan flaxar i glädje över en hissdörr som öppnas och stängs eller när trulig tonårsnike slänger sig på backen i frustration över något obestämt.
Där är det ni som är konstiga och vi som är normala.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar