Cirkus Högdahl går på tivoli

Vi fick en riktig överraskning med posten häromdagen. Det var en inbjudan för hela familjen att gå på tivolit som är stan under Gatufesten. Det var Gatufestens Sommarfond som abonnerat hela tivolit för familjer med funktionshindrade barn av olika sorter (gudarna ska vet att det finns familjer som kämpar med betydligt värre saker än vi gör). För att de skulle få åka karusell och käka sockervadd i lugn och ro och alldeles gratis. Jag kan inte beskriva hur glada vi blev allihopa, mest de två minsta syskonen men också maken och jag. Förutom det fantastiska att få gå på tivoli och slippa stå i kö, köande är inget för autister, och för Malcolm som inte är ett stort fan av trängsel och mycket folk stök, så var det nog för mej bara att veta att några mänskliga människor hade tänkt på oss! Utan att vi ens behövde fråga. De ser problematiken och tyckte att båda mammor och pappor och syskon, ja alla kring barnet egentligen skulle få denna upplevelse.
De två små var lika speedade som efter obegränsat med sockervadd redan kvällen innan. Det var lite strul med tider som ändrades men vi fick veta det i tid och tackvare skolan kunde vi ändå genomföra besöket. Vi fick med oss en pedagog, lets face it; två tredjedelar av klassen heter Högdahl och med båda borta fanns inte mycket kvar på skolan att göra för deras sommarvikarierande ”mentor”. Så här i efterhand kan jag säga att utflykten inte skulle ha varit genomförbar utan dessa extra händer.
Vi for ner och knallade in på området. En av värdinnorna beklagade att det blivit struligt med tiden och att området inte hade spärrats av som det var tänkt. Men what the heck, det var inte så många andra som valde stekande stan före stranden så det var rätt lugnt.
Vi befalldes av de två små att genast gå till pocorn- pepsi-sockervaddskiosken och där fick vi förse oss med allt vi ville ha och till alla. Total lycka om man är 11, 10, 8 och 5 år.
Vi satte oss i gröngräset och picknickade. Dagbladet var där och fotade och intervjuade de fåordiga kidsen. Nike fullkomligt älskade alla blinkande lampor och svischande karuseller. Vi åkte ett mini-pariserhjul och det var väl sisådär tyckte Nike. Lillari ångrade sig halvvägs upp i blomknoppen och ville hellre skåda åkturen från marken. Det hoppades i borgar och åktes rutschkana.
Vi kastade bollar på burkar, men vann bara hattar och inget fluffigt gosedjur. Nike har ändå sett när Pippi går på tilvoli och kastar på burkar så hon visste precis vad det gick ut på, och är något hon är fenomenal på så är det just att kasta grejer. Oj, som hon gillade det. Jag torskade naturligtvis dit på heliumballonger, stöpta i guld tar jag för givet, 80 kronor stycket.
Sen ledsnade nog kickan och ville kolla in vackra Selångersån. Och tack vare det extra paret händer gick det alldeles utmärkt.
Fast det fanns en som inte lät sig imponeras av balunset. Malcolm.
Han tyckte tivolit var bara ”bah”. ”Herregud, pappa, du måste förstå att inne i In.Gallerian finns minst tre härliga rulltrappor. Vi måste dit! Who needs tivoli?” Han gav sej inte och när far och son fått sin strut med popcorn drog de iväg till gallerian och där var de. I två timmar. Och åkte rulltrappa.