snusfri - till vilken nytta?

När jag blev gravid med vårt första barn var det oerhört efterlängtat. Inte så att vi testat länge, mer en väntan på att mannen ifråga för faderskapet skulle bli redo. Jag minns det som det var igår. Hur jag ringde honom och hur glad han blev. Sen genomgick jag någonslags metamorfos. Klippte av alla naglar, (ville ju inte riva bebisen om nio måndader), slutat att röka hade jag redan gjort, inget nikotin överhuvudtaget, ingen ost, (listeria) ingen skinka , (listeria), ingen fisk, (bly), ingen öl, ens lättöl, ingenting. Vi ville under inga omständigheter äventyra barnet och dess framtid.
Under mamma-,pappa-, barn-kursen minns jag att jag tänkte att de ödslade väldigt mycket tid på själva förlossningen, jag menar ut; kommer ju de flesta. Och för lite tid på det som kommer efter. Barnskrik, sömnbrist, tvåårs-trots och prepubertala nio-åringar.

Förlossningen blev rätt jobbig. Ingen dramatik, men på slutet tog de fram sugklockan. Ja, jag är en quitter...
Omtöcknad av blodförlust minns jag ändå hur maken, tillsammans med barnmorkskan, bar ut Malcolm för att tvätta och lura in honom i den obligatoriska filten och maken sa "Jaha, då är det bara försäkringsfrågan kvar då". (Vi hade krockat med bilen och det var en massa pappersexcersis kvar kring det. Han förnekar dock att han skulle ha sagt så, men jag är rätt säker...)
När så den fulländande lilla bebisen var vår visste vi inte hur väl vi ville honom. Inte så liten, 4135 gram, och med det vackraste nougatfärgade fjunigaste babyhår man tänka sej väckte han beskyddarinstinkten hos oss båda. Frakten från BB var noga planerad så han inte skulle måsta andas in bensinångor i sjukhusgaraget. (Inte för att jag någonsin kände mej redo att ta ansvar för ett sådant litet knytt än mindre ta ut honom i denna hemska, onda värld, men ändå...) När vi skulle gå på promenad såg vi till att det skedde där så lite bilar som möjligt fanns, och jag fortsatte min reglerade kost med avsaknad av nikotin, alkohol och tomater. För tomater och lök förstår ni, det är rena giftet för en baby. Mjölk också. Ajja bajja. Men vi gjorde allting rätt.

När det efter tre- fyra år visade sig att Malcolm inte följde normal utveckling och senare att inte Nike heller gjorde det, och att diagnosen autism med utvecklingsstörning stämplades på dem låg det nära till hands att bli bitter. Faktiskt. När blodprovet dessutom insinuerade att det var en ärftlig defekt skämdes jag som en hund. Jag tror att jag hade skämts mindre om det hade berott på att jag skjutit heroin hela graviditeten. Konstigt nog, för gener är det svårt att göra något åt. Men herregud! Jag var ju perfekt, Niklas också. Då borde väl kidsen bli underbarn? Och det blev de också. Efter sina förutsättningar!

Nu har vi ändå landat. Det är ett tag sen och det tog ett tag, men lika fullt. Lite vingligt och vid sidan av banan kanske, men dna-spiralen snurrar inte alltid som man tänkt sej. Fast det är bara att spotta i nävarna, även om det svider, och se till att det blir så bra som möjligt när man väl taxar in och börjar packa upp bagaget. Jag säger som Hasse Alfredsson i "Fröken Fleggmans mustasch": Det kunde ha vart värre!